Att gå en annan väg.

Vi bor just nu precis invid Hammarbybacken. När andan faller på brukar jag gå upp och ner. En stunds motion och rensa skallen. Igår fick jag med mig Wille och Love.

De brukar vandra upp med Morgan och visade mig nu en helt annan väg än den jag brukar ta…..

Så mycket trevligare väg! Tänker att något så litet kan göra mig så glad.

Mitt i allt elände så gav lite vatten och en and mig lyckorus

Jag hade verkligen noll koll på vart vi var. Killarna ledde vägen, rätt in i skogen skulle vi visst.

Och sen skulle vi visst upp här…….bilden gör inte branten rättvisa. Jag kände först att, nääää jag går runt, jag vågar inte, är ju så höjdrädd. Men då sa Love ” Mmmm pappa går aldrig upp här, han går alltid runt istället” Och Wille sa ” Du klarar det mamma, det kommer att gå bra!”

Inte kunde jag backa då! Jag påbörjade stigningen men halvvägs tog det stop. Jag kände gråten i halsen och vill helst ringa mamma och skrika ”Kom och hämta mig!” Jag klamrade mig fast vid gräset och kröp upp resten av vägen.

Om benen var skakiga när jag kom upp? JA!

Det blåste rätt hårt på toppen och jag försökte tänka att den där blåsten tog med sig min rädsla långt, långt bort.

Vissa hade inte skakiga ben, bara massor av spring.

Ännu en backe som inte gör sig rättvis på bild. Här skulle vi alltså ner……

Det var bara o sätta sig ner och röva sig fram bäst det gick…..

Så det där med att ta en annan väg gav mig både lyckorus, skräck och skitiga brallor.

Willes ord ekar fint i mig.

” Du kommer klara det mamma, allt kommer att gå bra!”