Ibland är som att jag hör på tystnaden att något kreativt har hänt. Någon måste ha varit här….
Småbarnsåren är fantastiska men också intensiva. Det är underbart att se våra små växa och att vi får vara vid deras sida när de upptäcker världen. Lägger man även till det faktum att mannen i mitt liv har ett arbete som helt saknar rutiner så kan det bli väldigt intensivt i perioder. Som när Wille var 4 år och Love 6 månader och vi reste med ner till Grekland då Morgan filmade Sune. Oron för lilla Love i 45 graders värme var inte så kul i fem veckor. Eller den totala hotelldöden i en liten by i Alperna då vi bodde fem veckor på ett hotell för tyska rika pensionärer. Det enda som fanns var en Karp-damm och en tennisbana. Klaustrofobin var nära när jag satt fast inne i ett hotellrum hela dagarna med två barn som bara ville ut och upptäcka världen.
Så vi kände oss väl rätt klara när småbarnsåren började lida mot sitt slut och vi kunde göra långresor tillsammans utan blöjor, amning, välling och sömnlösa nätter. Och en vardag där vi kunde släppa den värsta oron för spädbarns sjukdomar. Ja, jag erkänner jag har en sida som är sjukligt orolig för mina barn. Men det började så smått lugna ner sig när Wille var 8 år och Love var 5 år.
Vi njöt av att barnen var stora, vi kunde ju faktist sitta och prata under middagarna, göra utflykter som alla tyckte va kul, se på fredagsmysfilmer annat än Babblarna. Men någonstans i mig tickade en längtan, jo men tänk ändå, en liten till! Hur mysigt vore det inte?! Men jag slog ifrån mig det! Mycket som händer på jobbet. Morgan skulle göra en film till.
Så kom sommaren 2016 och allt vart plötsligt så lätt och enkelt. Långa varma dagar på landet, barfotaspring, grill och njuta livet. Men hallå, tänkte jag… Va tusan, händer det så händer det………eller?
Långsamt började joggingturerna kändes lite tunga och även humöret var en aningen beskt. När vi var på fest hos några kära vänner fick jag inte ner drinken. De fastnade i halsen. Hela kroppen skrek; ”Drick inte!” När vi storhandlade i Norrtälje, smet jag in på apoteket och köpte ett graviditetstest.
Nästa morgon, när alla andra sover, smög jag in på toaletten och kissade på stickan. Solen strålar in genom fönstret och på stickan. Jag skakar på den och väntar, blundar, väntar för visst är det så, det jag redan vet. Vi ska ha barn igen. Jag hissnar och jublar och de dånar innanför pannloben. Herreguuuuuud! En till! JA och jösses och hjälp! Hur ska det gå? Hur ska det bli, hur ska vi orka, vad kommer killarna att säga? Jag smyger in till Morgan väcker honom och säger att jorå åsatte nu blir vi nog en till. Han mumlar lite i sömnen: ”jösses…” och jag säger det samma och sen somnar vi båda om klubbade av beskedet.
Om vi vetat då, vad som komma skulle, hade vi nog inte somnat om.
Jag kan nog inte räkna alla husvisningar vi varit på! Alla helger vi dragit med ungarna till olika villaområden för att leta efter just vårt hus, ja dom är oändliga. Och så många vi ratat; för litet, för stort, för nära stora vägen, för nära stan, för långt från stan, för litet kök, för få rum, för liten trädgård, för få badrum och ibland hus som är fint renoverade men inte passar våra behov och kommer bli tvungna att riva det dom precis byggt.
Våra behov är ju ganska specifika för en stor familj, 2 vuxna och 4 barn. Ja, det kräver ju en del när det gäller förvaring. 5 sovrum går säker att ordna men hur gör man med förvaring? Det är ju logistik och förvarning vi behöver. 4 barn som ska borsta tänderna samtidig, var gör man av 400 overaller, 6000 par vantar. Det är inte ett par skidor som behöver ställas nånstans utan 6 par skidor, 40.000 hjälmar. Alla barnen har olika intressen och de behöver sin plats i förvaringshelvetet. Vi behöver inte stora fina rum med lyxiga fina spa-avdelningar vi behöver ett hus med funktion för en stor familj.
Ytterst sällan har drömvillan dykt upp där allt klaffat. Men har det gjort det…ja då är prislappen varit där efter.
Morgan har under hela resan drömt och tjatat lite på mig att:
– ”Vi köper en tomt!” ”Vi bygger själva! Vi kan ju bygga vår dröm!”
Jag har skakat av mig hans drömmerier och fnyst:
– ”Är du galen!!! Hur ska vi orka det? Hur skulle det bli? Så osäkert?
Sånt blir alltid för dyrt och det drar ut på tiden. Tänk om byggfirman går i konkurs, tänk om de bygger fel, tänk om… tänk om blixten slår ner…”
Morgan gav upp men efter alla hus vi inte fick så började jag långsamt tänka om…
Fan, tänkte jag… Vi har klarat av att gå från 2 till 4 barn, dramatiska förlossningar som kunnat sluta illa och vi har klarat av första året med tvillingar! Alla resor med barn vi gjort medan Morgan har filmat, låter mysigt men ja, det är några blogg-inlägg jag kan berätta mer av. Men… Vi klarar av allt! Vi orkar ju vad som helst!
Med en ny inställning till husdrömmen ändrade jag sökstatusen på Hemnet till ”Tomt” istället.
En ny jakt drar igång!
Vi var länge nöjda med att bo i lägenhet. Jag och Morgan jobbade mycket så det passade oss. Nära jobb, vänner och minimalt med underhåll. Perfekt!
I o med att vårt första älskade barn Wille föddes så började jag så smått och längta ut. Om somrarna hyrde vi olika hus på landet och i skärgården. Drömmen om ett eget landställe började formas. Vi satte upp en plan. Inom 5 år skull3 vi ha vårt eget sommarhus. Kära vänner tipsade oss om ett i närheten av deras ställe, så vi sonderade terrängen. Vi skulle absolut inte köpa just nu, men man kan ju alltid kolla och en mysig utflykt är ju aldrig fel.
Vid mysiga Sjöskogen, utanför Norrtälje, fann vi det finaste lilla röda hus omgärdad av en prunkande trädgård och stora gräsytor. Vi gick runt länge på tomten, tittade och drömde. Sen gick vi den mysiga vägen genom skogen ner till stranden och jag vet där och då att detta måste bli vårt!
Nervösa men förväntansfulla lägger vi ett bud och sommardröm blev verklig.
All ledig tid spenderade vi nu här. Och det var första sommaren våra barn kunde springa fritt på en gräsmatta och leka sig blöta i vattenspridaren. Det var nåt i mig som klickade. Något jag saknat så länge. Friheten, min egen barndom. Jag är uppvuxen på landet i skogen. Byggt kojor på höskullen, täljt barkbåtar, omgärdad av hundar, katter och en och annan häst, så har jag vuxit upp fri. Fri att kunna springa lös, som om drömmarna tankarna fick fritt spelrum på ett helt annat sätt än i stan. Jag vill ju ge samma frihetskänsla till våra barn.
Både vi och barnen får nya fina vänner. Barnens springer mellan stugorna och grannsämjan är helt fantastisk. Våren och Sommaren är som en enda lång barfota dröm.
Hösten kommer och vi flyttar tillbaka till stan och jag känner det som om jag låser in både mig själv och barnen. Förpassade till lekplatser och tvättstugans källare får jag nästan svårt att andas.
Då föds drömmen om ett hus mer permanent. Jag vill ha det vi har på landet alla dagar i veckan. Och nu börjar det. Husjakten! Det kan ju inte vara svårt. Hemnet min bästa vän, det gick ju fort att hitta landet. Jag menar hur svårt kan det vara!??
Hej och välkommen till Anna-maria.se. Det är jag som är anna-maria och jag är superglad att du hittade hit. Här kommer du att läsa om husbygge, träkojor, eluttag, blöjor, rädslor, glädje och hur det är att leva med 4 barn varav 2 är tvillingar, lägg även på en smått förvirrad kulturarbetande man. Kan ju blir hur kul som helst, eller hur?!
Glad att du kom förbi! Nu kör vi!
Senaste kommentarer