Category

Drömmar

A dogs purpose.

By | Drömmar, Familj | No Comments

Tjosvejs nu är allt veckan igång ordentlig! Tack för alla snälla kommentarer på förra inlägget. Gårdagens bussresa gick mycket bättre. Vis av erfarenheten så backar jag ut ur bussen, då får jag koll på glappet!
Jag fick även så fina kommentarer på inläget om ” Drömmen om en hund” och kom på att jag gärna vill tipsa om två riktigt bra hundfilmer.

A dogs purpose i regi av Lasse Hallström. Den handlar om en trogen hund som finner meningen med sin egen existens genom att uppleva flera livstider och ägare som han på massor av olika sätt hjälper genom att visa tillgivenhet och kärlek, ja vara en hund helt enkelt.

Vi har sett den flera gånger och gråter lika mycket varje gång. Det fina med filmen är att hur sorgesamt det än är när hunden dör så återföds den strax igen. Love funderar väldigt mycket på om det är Dabb (  mina föräldrars avlidna hund ) som kommer återfödas i just den valp vi skaffar. En fin tanke!

Till vår lycka så såg vi för några helger sedan att just “A dogs purpose” har fått en uppföljare. Ok, jag kan ha skrikit till av glädje!

Och här får vi följa samma hund och samma vänskapsband. Om vi grät! O ja, massor!

Det är ju just det där unika vänskapsbandet jag längtar efter, att få ge det till våra barn, jag mig och Morgan oxå såklart!

Hur mycket jobb det än är som jag har framför mig i allt vad hunduppfostran innebär samt se till att barnen inte stressar ihjäl valpen, så längtar jag!

Här hittar ni veckans podd 🙂 https://play.acast.com/s/familjendahlalling/2030063c-97d4-4b27-bd68-bc45be50243d

Drömmen om en hund.

By | Drömmar, Familj | 11 Comments

Det är ingenting att hymla om. Jag har i ett svagt ögonblick lovat Love en hund…..

Love är den som har haft det svårast med hela flytta och bygga hus grejen. Men när alla i familjen fick tre önskningar till vårt nya hus började det klarna något.

Han önskade sig 1- En hund. 2- En hund. 3- En hund. Att Love är besatt av hundar är en mild omskrivning. Han är smått besatt! Så fort vi går ut så kollar han in alla hundar i närheten. Han hoppas innerligt att vi ska springa på en hemlös hund, för då ska han “paxa” den. Hans Netflix inlogg heter Lovevoff. På fredagar får vi inte kalla honom för Love, då lyssnar han bara till namnet Voff.

Ja ni hör ju!

Själv är jag uppvuxen med hundar. Jag ser dem som ett naturligt inslag i familjelivet. Men jag kan erkänna att när jag var barn/tonåring så la jag inte två fingrar i kors för att hjälpa till med hundarna. Var faktiskt helt ointresserad. Men jag ville som sagt gärna ha dem omkring mig.

Hur mycket Love än älskar hundar, så förstår jag ju att det till största del är på mig ansvaret för hunden kommer ligga. Morgan är i perioder ofta borta på jobb. Så det är jag som kommer vara Matte med allt det där som måste göras.

Så då tänker jag att det även är jag som får lov att besluta kring hundras!

Love ser gärna någon liten ullig och gullig sak. Men där säger jag nej. För mig är en riktig hund en Hamiltonstövare, ( var just stövare som vi hade när jag var liten )  nu är ju det en mycket självständig jakthund och absolut inget för oss! Men ändå, dom är ju så fina!

Det är ju ändå ca  8 månader kvar tills vi flyttar in, så vi har ju lite tid på oss att reka hundraser.

Förutom Hamiltonstövare så hade vi även Engelsk jakt springer spaniel när jag växte upp. Jag lutar lite åt en sådan hund, tycker dom är väldigt roliga och tillgivna. Kan kanske vare en för krävande hundras som första hund?

Kanske en Cocker spaniel?

Tur att mina föräldrar har hundar även idag så Love kan få sitt begär stillat någorlunda.

Här är Love ca 2 år tror jag tillsammans med Melker, världen snällaste och gladaste Golden retriver.

Det sägs ju att just Golden är en himla bra familjehund, men jag tror att även den är lite för krävande för en förstagångs hund. Det är viktigt att Love känner att han kan rasta hunden själv utan att den drar iväg med honom. Han måste vara starkare helt enkelt.

Love på tur med Dabb, mammas och pappas Jämthund. Han har tyvärr vandrat vidare till de sällare jaktmarkerna.

Det är ju det som är abret med hundar. De lever inte lika länge som vi.

Trots att jag inte hjälpte till så mycket ( eller ingenting egentligen ) med hundarna när jag var liten. Så såg jag dom som fullvärdiga familjemedlemmar. Och varje gång någon av dom vandrade vidare så blev jag så hjärtskärande ledsen. Det var så fruktansvärt sorgligt att komma hem från skolan och inte bli mött av våran hund.

Men jag tänker oxå att det finns något bra med sorgen av en älskad hund. Det är ändå så livet ser ut. Livet och döden. Det är inget skrämmande i att lära sig det redan som barn. Det är ju något naturligt om än vansinnigt sorgesamt.  Kanske lärde jag mig att uppskatta det vi har just nu lite bättre.

Snart Halloween

By | Drömmar | 4 Comments

Jag har haft lite svårt för Halloween, tyckt det mest varit kommers och att det krockar med Allhelgona. Som om Halloween liksom skämtar med döden och det får man bara inte göra! Eller??

Jag har tänkt om, dels för att det är befriande att skämta om allt som är svårt. Ser numera Halloween som ett extra tillfälle att pyssla och greja med barnen. Och Allhelgona kan en faktist fira för sig. Helt enkelt separera de två högtiderna.

Om det är något jag vill göra inför Halloween så är det att klä ut mig, lite grann i varje fall.

Lite smygande läskigt på något vis, eller hur!

Nästa år har vi hus och då kan vi ju dekorera huset såhär ju!

Fast ärligt talat, om jag fick välja ett enda pynt, så är det denna krans! Ge mig en höstkrans av Björnbär, mer behöver jag inte!

Annars var ju detta väldigt fint! Äpplen, ljus och vatten i zinkbalja.

Men om jag tillåter mig att drömma en smula, så har växthuset kommit på plats. Jag gör höst i vår trädgård och allt luktar jord och löv.

Ge mig en myskväll bland pumporna!

Självklart bör en ge pumporna utsikt. Låta dem vila i skymningen och blicka ut över världen. Jag kan sitta bredvid. Funkar fint för mig!

Ja ni! Nästa år firar vi i huset. Halloween får bli pyssel och lite lagom skrämsligt. Allhelgonna är något annat.

Jag längtar lite snö.

By | Drömmar, Familj | 11 Comments

Det är inget att hymla med, lössen är tillbaka. Jag kammar och kammar och kammar. Jag tvättar och tvättar och tvättar. Jag schamponerar barnens hår, igen och igen och igen.

I tröstlöshetens bottenlösa suck drömmer jag mig bort, lite på flykt. Jag längtar snö!

Jag vill åka skidor med pappa och hundspann med mamma!

Jag vill se solen gå upp och ner över snön och den ska gnistra så vit att jag får ont i ögonen.

Kanske vill jag fly från vuxenheten en stund, kanske vill jag vara liten.

Jag kammar vidare, men jag längtar snö, jag längtar efter mamma och pappa! Jag är 40 år och 5 år på en och samma gång.

Jag längtar lite snö nu!

Får jag drömma lite igen…

By | Blomster, Drömmar, Trädgård | 16 Comments

Får jag drömma lite igen? Klart jag får! 🙂

Flödet på sociala medier har på senaste tiden svämmat över av Dahlior. Men inte får jag nog för det inte!

Jag undrar så hur de står sig mot rådjuren? Eller är det kanske så att ingenting står sig mot just rådjur.

Har hört talas om något en kan spraya på som ska hålla just Rådjuren borta, hmmmm måste undersökas!

Ska även ta mig en promenad runt i området där vi ska bo. Jag har liksom bara haft ögon på vår tomt, men tänker att en kan ju gå och kika in lite sådär över staketen för och se hur andra har det i sina trädgårdar. Finns det några blomster alls?

Ljuvligheternas ljuvlighet!

Varför sätta buskar när en kan göra en Dahliahäck!

Men de som slår an den finaste strängen hos mig är ändå detta.

När de får härja fritt och en endast kan skymta växthuset där bakom.

Ge mig ett växthus bortom Dahliornas land!

När lyckan känns mer.

By | Drömmar | 5 Comments

Jag har tänkt på en sak, hur lyckan känns så mycket mer.

Visst handlar det om att jag har varit så nära att gå förlorad. Att jag är så medveten om att allt så plötsligt och abrupt kan ta slut. Nattsvart och över.

Jag är samma person och orosvargen har jag alltid med mig men inte lika markant.

Såklart kan jag tjura över att INGEN har tagit ut soporna. Men allt de där småtjafset hänger inte kvar så värst länge, så som det kunde göra förr. Det rinner av mig och jag vet att det är helt betydelselöst.

Däremot känns lyckan så mycket mer! Det må låta klyschigt men jag är så tacksam över livet, att jag får vara med. Jag bär med mig det varje dag. Jag lever inte i rädslan över hur fruktansvärt illa det hade kunnat gå. Jag lever i känslan av att jag lever! Och jädrar vad jag ger mig hän. Jag lägger ju upp en del dröminlägg här och mer kommer!

Längre tillbaka i tiden la jag allt som oftast band på mina känslor. Absolut kände jag kärlek och lycka men jag hade alltid en liten varningsklocka i bakhuvudet. Passa dig nu Anna-Maria, om du känner lyckan fullt ut så blir det så jädra hemsk sen när olyckan kommer. Och att drömma så stort som jag gör nu har nästan varit lite skuldbelagt.

Men jag har gjort en helomvändning. Jag vet att allt kan vara över på en sekund, sorger kommer förr eller senare. Bättre då att njuta allt jag bara kan nu. Kanske blir de där sorgerna mindre smärtsamma då. Ja hur som helst så kommer de drabba mig, oavsett om jag är lycklig nu eller inte.

Jag må hålla barnen hårdare i handen nu, för jag fick ju komma hem till dem.

Jag lever, jag lever, jag lever och jag släpper in den där koltrasten vars sång drabbar mig rätt in i bröstbenet. Jag gråter och skrattar, drömmer och låter alla känslor få ta plats.

Jag är här!