Category

Memory lane

Med start i en Klematis och slut i en snödriva.

By Familj, Memory lane One Comment

Min telefon gör mig ofta påmind om bilder från förr. Det är så fint och jag tänkte att vi tittar tillbaka en stund. Till November 2016.

Första veckan i November 2016 for vi till landet och Klematisen blommande förförande. Jag var gravid med Alva och Edvin och hade nog ont precis överallt.

Åh! Den här bilden…….killarna får hjälpa till att laga mat då jag fick så fruktansvärt ont i ena armen. ( borde ju åkt till akuten egentligen, fick bannor av min barnmorska för det ) Morgan var bortrest på jobb och skulle barnen få i sig någon mat fick de helt enkelt fungera som mina armar. Se på allvaret i Loves blick, tror faktist aldrig de sett mig gråta så av smärta någon gång. Blir lite ledsen när jag tänker på det nu.

Jag var ju som sagt gravid med Alva och Edvin. Hela första delen av graviditeten var fylld med så mycket rädsla. Vi bestämde oss för att nu var det dags att titta framåt och trösta varandra lite. Vi lyxade till det och tog in på hotell en helg. Love gosade runt i morgonrock.

Brasan sprakade så fint och vi gick in i mysläge.

Hittade en flygel att klinka på….

Och åt hysteriskt mycket Nutella.

Gott!

Några dagar senare kom snön och det med besked.

Jösses vad med snö! Jösses att vara gravid med tvillingar och pulsa runt i snö…..

Så fint att titta på dessa bilder, med start i Klematis och slut i en snödriva, på bara några veckor.

Livet!

Och nu är det fredag och snart helg, dags att göra adventsfint här hemma nu. 🙂

Love 8 år

By Familj, Memory lane 2 Comments

Ja hörni! Idag fyller Love 8 år! Älskade, älskade unge!

Jag har skrivit om detta med milstolpar förr, men visst är det fint att få stanna upp en stund och titta tillbaka.

10/11 2011 kom du till världen. Snabbt ville du ut. Förlossningen med Wille tog sina rediga 46 timmar så jag var helt oförberedd på att du ville ut så fort, min kropp hann nästan inte med. Efter 3 timmar, som för mig kändes som 3 minuter så var du här!

Det var så ofattbart stort att du kom till oss! Jag var så trött, så trött, men inte kunde jag sova inte.

Ville inte missa en sekund av dig!

Där på BB med dig tätt intill mitt bröst stod hela världen still. Hudlösa låg vi så en stund. Allt var bara du och jag och dina andetag som varit mina där inuti mig, var plötsligt alldeles dina egna. Dina andetag mot min hud.

Några veckor senare klädde jag ut dig tillsammans med din bror….förlåt….men godare pepparkaka har jag då aldrig sett.

Första året gick så fort och jag älskade varje sekund. Alla stunder, all trulighet, allt gos.

Och tiden den rann på som den brukar.

Så kom då dagen när du gick från att vara bara lillebror till att även bli storebror till inte mindre än två små kottar.

Att jag fick vara med om det, mötet mellan dig, Alva och Edvin. De där första sekunderna när du just blivit storebror och insikten om den samma. Det var så magiskt att mitt hjärt känns så stort som en luftballong när jag tänker på det. Och jag tror jag lyfter till väders av tacksamhet!

Älskade, älskade unge! Idag är det din dag och vi ska fira dig på bästa sätt!

Och alldeles närmast hjärtat bär jag med mig känslan av dig när du nyss las till mitt bröst.

Älskade, älskade unge!

Förklädnader genom åren.

By Familj, Memory lane 3 Comments

Okej, det är måndag, jag förnekar detta faktum att veckan är igång igen och vänder mig istället mot Halloween ännu en gång. Det här med förklädnader är ju ändå rätt skoj. Jag tänkte vi kunde se hur det har sett ut hemma hos genom åren just när det gäller detta med utklädnad.

Ett år ville Love vara fladdermus spök prinsessa, och som ni nog vet så är Loves önskan min lag.

Wille har varit både mumie och kanske den sötaste vampyren någonsin.

Sötchock!

Enhörning och bebis….åhhhhhh!

Skelettpirat och varmkorv

Jag såg att enhörningen satt och sög på ett batteri…..riktigt skräck för mig. Vi hade hur många bitleksaker som helst. Men så fort de hittade just batterier blev de som galna. Man kan se att han försöker gömma dem för mig. Hua!

Kul med förklädnad helt enkelt. Nu är det väll snart dags att fylla förråden med godis, en vill ju inte stå tomhänt när ungarna börjar ringa på dörren.

Hoppas ni får en fin start på veckan. Jag ska försöka hoppa in i måndagen nu……

Eftertanken.

By Familj, Memory lane 5 Comments

I veckans poddavsnitt så pratar vi om det där som jag nästan glömt eller snarare gömt undan.

Missfallet, nu såhär ca 9 år senare är det som känns allra mest, känslan av att jag var så ensam. Att jag inte pratade om det mer, att jag inte stannade upp och kände efter mer. Att jag alltid, alltid vill vidare och framåt. Och mitt enda mål var att bli gravid igen, så fort det bara gick.

Vi blev gravida snabbt inpå igen. Och sen hände livet, jobbet som skulle göras hemmet som skulle skötas, livet som skulle levas. Love kom och lyckan var så stor. Livet var så väldigt levande och det otroligt sorgliga vi varit med om kändes så avlägset.

Eller är det faktist jag som stoppat undan de svåra i hopp om sorgen aldrig ska titta fram igen?

När jag repat mig fysiskt efter missfallet så for vi till Thailand i 2 veckor. Drack annansjuice, åt grillad fisk på stranden, var tillsammans och tog det så lugnt vi bara kunde. Jag gick och fick massage varje dag, nere vid strandkanten, under palmerna lät jag kroppen behandlas, somnade ibland, grät ibland. Kände hur jag återfick tilltron till min kropp.

Vi var en så liten familj och jag älskade oss så mycket. Jag vände det sorgliga ryggen och riktade allt som var jag framåt.

Jag går igenom bilderna och ser hur trött jag var. Vi vilade tillsammans och allt var ju på det stora hela bra.

Men jag tänker ändå på det där, att jag någonstans gjorde mig ensam i min sorg över det som inte blev just då.

Jag hade inte behövt vara ensam. Eftertanke hade varit fint. Jag och Morgan borde pratat mycket, mycket mer.

Den där eftertanken kommer nu 9 år  och 4 barn senare. Kanske finns det utrymme att fundera mer nu, kanske har jag blivit lite klokare, kanske är jag inte lika rädd inför att möta mig själv.

Kanske förstår jag att allt det där en försöker lägg undan eller bädda ner så långt att det aldrig skall komma åter, alltid, alltid kommer tillbaka.

Det som göms i snö kommer fram vid tö……

Tidens tand.

By Familj, Memory lane, Semester 2 Comments

Det var ju så fint häromdagen, när vi stod där på stranden Wille och jag. Höll varandra i handen till ljudet av vågorna. Det slog mig då, att detta har vi ju gjort förr. Vågorna var mindre och vi var yngre. Ganska exakt 9 år sedan. På en annan strand. Wille och jag!

Tidens tand och allt det där. Så fort det går! Så förunderligt fint det är!

Vi är ju samma men ändå inte. Liksom ännu mer nu, av allt!

Ett visst stråk av tonårens trulighet har smugit sig på. Och visst får jag lov att dra lite mer för att komma tätt intill.

Fast än kan jag allt få honom att skratta!

Kärleken, den kärleken!

En lördagkväll nu och då.

By Memory lane 5 Comments

En lördagkväll för 20 år sedan vid 21 tiden, då var det förfest, det slank ner en och annan drink. Min kompis Daniel gjorde mig fin i håret, klänningen var vald med omsorg. Karin och jag dansade till något poppigt. Kvällen var så ung och allting låg framför mig. Hejsan hoppsan vad vi rände än hit än dit, på höga klackar i sus och dus.

Låt oss hoppa fram 20 år, lördag kväll den 11/5 2019 kl 21.00. Iförd en av Morgans gamla t-tröjor med hål under ena armen, rusar jag runt som en galning. Vi har nyss avlusat hela familjen, tvättat allt! ALLT! Då upptäcker vi mask i magen på en av ungarna. Morgan slänger sig iväg och finkammar stan på kvällsöppna apotek. Maskmedlet är slut överallt! Jag river ut hela garderoben och hittar tillslut fjolårets avmaskningsmedel. Truga i 4 ungar medicin, krossa till pulver, blanda med Fanta, oj där hällde Edvin ut allt i soffan. Så bra, maskmedlet är rött och går ej bort i tvätten.

Sen är det bara att bädda om bädda rent, ner i tvättstugan och tvätta allt, ALLT!

Nämnde  jag att jag även har mens, massor av mens!

Inte för att jag längtar tillbaka till då för 20 år sedan, hur härligt det än var. Jag omfamnar mitt liv som det är just precis nu med hull och hår, mask och lus.

Fast just där mitt i tvätthögen, så sträcker jag mig gärna bakåt till Anna-Maria 20 år. Blundar och känner doften, en blandning av proffs hårspray och martini, sus och dus.

Fåfängan och Östgötagatan

By Memory lane, Morgan 6 Comments

Sedan jag blev fyrabarnsmor har jag ägnat extremt lite tid till fåfänga. På sin höjd sneglat lite flyktigt i spegeln när jag sprungit förbi. Men inte orkat, haft lust eller allra minst tid för något som helst fix. På många sätt rätt skönt. Men nu såhär 2 år senare tyckte jag det var dags att återerövra en stunds fåfängstid……

Jag har haft samma frisör i 10 år snart, fantastiska Bella på salong Paloma Dolores, beläget på Östgötagatan. Jag har även ett förflutet på samma adress.

På Östgötagatan nr 68 flyttade jag in hos Morgan när vi va sådär galet nykära, det var där vi bodde när vi just blivit 3, tillsammans med vårt första barn Wille.

Det fanns även en annan tid på Östgötagatan, innan barnen.

En sen sommarkväll påväg hem från någon fest, vandrade jag förbi port nr 68. Jag sneglade upp mot Morgans fönster och såg att det lyste. Hjärtat längtade dit! Just där och då tyckte jag att vi två var en dålig ide. Så jag knep ihop om hjärtat och gick förbi.

På Östgötagatan nr68 har känslorna sprakat, minst sagt.

Men nu såhär ca 13 år och fyra barn senare sitter jag här bara några portar bort och återerövrar min fåfänga. Det är gött! Riktigt gött!

Före

Efter

11 år som mamma, kärleken och orosvargen.

By Familj, Memory lane 8 Comments

Den här bilden är tagen för snart 11 år sedan. Några dygn tidigare så föder jag vårt första barn Wille. Här sitter jag med honom i famnen och väntar på taxin som ska ta oss från BB och hem.

Jag är så inihelvete super mega as lycklig. Kärleken till mitt barn drar undan fötterna på mig totalt. Jag har ingen hud och allt är kött och blod. Han är så fantastisk att jag knappt kan andas.

Men det är också här som orosvargen föds. Oron för att något ska hända honom. Det är som att jag ständigt är jagad av en varg. En varg som hetsar mig nästan tokig. Jag är rädd, så vansinnigt rädd! Jag vågar knappt duscha. Att lämna ifrån mig Wille är totalt otänkbart. Jag låter knappt Morgan köra vagnen ens. Han får bara tillåtelse att hålla i vagnen om jag själv sitter fast i vagnen. Jag hade alltså ett snöre på vagnen med en ögla. Där trädde jag in min hand så att jag satt riktigt fast, utifall att Morgan skulle låta vagnen rulla iväg från honom, så skulle jag liksom rädda Wille. Jag såg katastrofer precis överallt. Såg jag en helikopter flyga förbi så var jag genast tvungen att hitta skydd, för det fanns ju faktiskt en möjlighet att den skulle störta på oss.

Jag blir både rörd och ledsen när jag tänker på hur jag mådde då. Nu förstår jag ju att det inte hade varit helt fel med lite terapi…..men jag var ju så inihelvete lycklig, så jag förstod inte då hur snurrig jag var.

Nu såhär fyra barn senare har jag lugnat ner mig, men orosvargen är alltid med mig. Tack och lov mer avlägsen nu än för 11 år sedan.

Det är då som det stora vemodet rullar in.

By Familj, Memory lane, Tvillingarna 3 Comments

Det är bara två veckor kvar till visning av lägenheten. Så alltså hög tid att rensa garderober städa ur förråd och göra fint på balkongen. Vår lägenhet är ju faktiskt riktigt fin. Men allt vårt bös ligger liksom i vägen.

Mitt i renset och röjet så slog det mig, vi ska inte bo här mer. Alltså missförstå mig rätt. Jag är färdig här! Men all tid vi har bott här, alla barnafötter som rusat omkring och gjort avtryck. Jag känner hur vemodet sipprar in.

En barnhand mot en  smutsig fönsterruta, finns det något gulligare?

Jag rensade ut bland barnens kläder. Det mesta som är urvuxet skänker vi till välgörenhet. Men dessa två små, små, små stickade tröjorna måste jag bara spara. Min mamma som stickat. Tänk vilka små gryn dom var.

Och så hittade jag en kartong eller ska jag kalla det en tidskapsel. Hjälp! Brev får en bästis som pluggade i London, Kuvert med mormorshandstilen, korten på mig. Den jag var då. Samma men olika. En annan dag ska jag bläddra och läsa. Men idag fick locket läggas på, i dubbel bemärkelse.

Kolla här då! Fantastiska fotograf Klara Granberg hade i uppdrag att fotografera för Nöjesguiden på temat vinnare. Hon vill ha någon som kunde gråta en skvätt. Och gråta det kan jag….

Ja jösses, vemodet sköljde över mig. Så länge sedan och ändå bara ett andetag bort på något sätt.

Memory lane – Träffar Morgan

By Memory lane No Comments

25 år. Livet lekte. Nyinflyttad till Stockholm. Arbetar som följespotskötare på Börsen, säljare på H&M och spelar teater.

Går på en fest. Känner ingen förutom min kompis Karin. Sätter mig vid ett bord. En kille dyker upp.
Vi snackar hela natten, eller om vi ska vara ärliga, HAN, snackar hela natten… hahah…

Efter lite strul, där främst han var lite smått dum i huvudet, 🙂 så blir vi ihop och gör allt ihop. Morgan jobbar på Dramaten och emellan hans jobb så älskar vi att planera resor och ha roligt.

Livet är enkelt om än komplicerat.

Första gången vi träffas. (Tack Melinda för att du förevigade vårt första möte)