I veckans poddavsnitt så pratar vi om det där som jag nästan glömt eller snarare gömt undan.

Missfallet, nu såhär ca 9 år senare är det som känns allra mest, känslan av att jag var så ensam. Att jag inte pratade om det mer, att jag inte stannade upp och kände efter mer. Att jag alltid, alltid vill vidare och framåt. Och mitt enda mål var att bli gravid igen, så fort det bara gick.

Vi blev gravida snabbt inpå igen. Och sen hände livet, jobbet som skulle göras hemmet som skulle skötas, livet som skulle levas. Love kom och lyckan var så stor. Livet var så väldigt levande och det otroligt sorgliga vi varit med om kändes så avlägset.

Eller är det faktist jag som stoppat undan de svåra i hopp om sorgen aldrig ska titta fram igen?

När jag repat mig fysiskt efter missfallet så for vi till Thailand i 2 veckor. Drack annansjuice, åt grillad fisk på stranden, var tillsammans och tog det så lugnt vi bara kunde. Jag gick och fick massage varje dag, nere vid strandkanten, under palmerna lät jag kroppen behandlas, somnade ibland, grät ibland. Kände hur jag återfick tilltron till min kropp.

Vi var en så liten familj och jag älskade oss så mycket. Jag vände det sorgliga ryggen och riktade allt som var jag framåt.

Jag går igenom bilderna och ser hur trött jag var. Vi vilade tillsammans och allt var ju på det stora hela bra.

Men jag tänker ändå på det där, att jag någonstans gjorde mig ensam i min sorg över det som inte blev just då.

Jag hade inte behövt vara ensam. Eftertanke hade varit fint. Jag och Morgan borde pratat mycket, mycket mer.

Den där eftertanken kommer nu 9 år  och 4 barn senare. Kanske finns det utrymme att fundera mer nu, kanske har jag blivit lite klokare, kanske är jag inte lika rädd inför att möta mig själv.

Kanske förstår jag att allt det där en försöker lägg undan eller bädda ner så långt att det aldrig skall komma åter, alltid, alltid kommer tillbaka.

Det som göms i snö kommer fram vid tö……

5 Comments

  • helena helena dahl skriver:

    ❤❤

  • Terese Johansson skriver:

    Tack så mycket för att du delar med dig, det hjälper då jag känner igen mig i så mycket. Vill också bara berömma er för de mysiga filmerna som kommer varje torsdag. Önskar bara att de hade varit längre!! 😍 Fortsatt ljuvlig höst önskar jag er! Stor kram!

    • Anna-Maria skriver:

      Tack snälla du! Vad kul att du gillar filmerna! tack igen och ha en riktigt fin dag, kram kram

  • Christina skriver:

    Kära du, den här berättelsen är verkligen stark – grät när jag lyssnade på dig och er berätta om det i podden i onsdags. Visst får man höra nån sorts ”tröst” av kunniga som säger att, det är en hög procent av alla graviditeter som blir missfall och man vet oxo att många missfall beror på att fostret inte är friskt eller utvecklas fel och att kroppen därför stöter bort det… Men ändå… Det måste få vara en sorg att faktiskt mista sitt lilla foster som ändå hade påbörjat en utveckling och ett litet liv i magen❤️ Förstår och beklagar din och eran sorg. Ha nu en fortsatt skön höst-helg med era gosingar😍 Kraaaaam😘

Leave a Reply