Jag undrar om det började med en kopp  mintte. Mormor la patiens i skymningen, sällskapad av en kopp te.

Iförd nattlinne och morgonrock, kanske hennes sätt att varva ner. Jag frågade aldrig, men förstod att inte störa i den där skymningsstunden. Men jag sneglade alltid på den lite sirliga blåvita koppen.

Nu bor just den koppen hos mig, den är allt för sprucken för att drickas ur, och det är allt för sent att fråga mormor om skymnings stunden.

Men koppen den får stå framme. Som en påminnelse om det som var, men oxå det som aldrig blev, allt det osagda.

Kanske får kalla den vemodskoppen helt enkelt.

Jag drogs ju som sagt mot den där blåvita servisen och när jag blev vuxen ville jag samla på något eget. Har roat mig med detta samlande i några år och har allt fått ihop en liten servis nu. Som får hänga med och skapa minnen. Inte bara användas vid högtider. Tvärtom är det ju den där trista måndagsmiddagen som det roliga porslinet behövs som allra bäst!

Eller den där första koppen, förlåt, baljan kaffe. När kroppen inte riktigt rätat ut sig ännu. Första klunken! Mmmmmm ( om jag kommer ihåg att öppna munnen vill säga )

Blev extra glad häromdagen då jag fick 2 paraplyer i present! Samma serie som mitt favorit porslin, Mon Amie.

Tänk att ett paraply kan ha så många användningsområden.

Tydligen kan man gömma allt det där som händer på diskbänken!

För att inte tala om underhållning av barnen. Dom roade sig i 3 timmar med detta!

Notera den upponedvända yoghurten i soffan…..

5 Comments

  • Monika skriver:

    Jag säger det igen… jag älskar hur du skriver. Blev tårögd när jag läste om din mormor för det fick mig att tänka på min farmor som ofta lade patiens. Serien Mon Amie älskar jag så ett paraply med motivet ska jag önska mig när jag fyller år!
    Kram 🌸

    • Anna-Maria skriver:

      Tack! Dom där stunderna som inte finns mer….och alla stunder som komma ska. kram kram

  • U40+ skriver:

    Mon amie är så fin serie. Har iallafall börjat samla men vill ha så mycke mer. Så roligt de verkar ha med paraplyerna. Extra roligt när nått oväntat fångar deras intresse.

  • AMi skriver:

    Jag måste berätta min minnesbild av “vemodskoppen” Du visar upp. Får jag? JAA de får du… Vi fick ofta kvällschoklad ur de “engelska kopparna” (det har funnits fler). Kusin Göran 5-6 år och jag 9 eller 10. Kusinen var lite grinig gällande mat m. m. Mor (Din mormorsmor) serverade honom choklad i koppen. Hoprörd av socker, kakao, grädde, som fylldes på med varm mjölk. Göran gjorde sura miner, ville inte ha. De vuxna gjorde också miner; den ungen alltså…! jag smakade på hans choklad. Bittert salt! Mor hade rört i salt istället för socker. Jag säger bara vilken tur era barn har, som blir lyssnade på!

    • Anna-Maria skriver:

      Åhhhhh, ännu mer historia! Tänk ändå att kopparna finns kvar. Fint och vemodigt. Tack Ami! Kram

Leave a Reply