oktober 2019

Okej, det är måndag, jag förnekar detta faktum att veckan är igång igen och vänder mig istället mot Halloween ännu en gång. Det här med förklädnader är ju ändå rätt skoj. Jag tänkte vi kunde se hur det har sett ut hemma hos genom åren just när det gäller detta med utklädnad.

Ett år ville Love vara fladdermus spök prinsessa, och som ni nog vet så är Loves önskan min lag.

Wille har varit både mumie och kanske den sötaste vampyren någonsin.

Sötchock!

Enhörning och bebis….åhhhhhh!

Skelettpirat och varmkorv

Jag såg att enhörningen satt och sög på ett batteri…..riktigt skräck för mig. Vi hade hur många bitleksaker som helst. Men så fort de hittade just batterier blev de som galna. Man kan se att han försöker gömma dem för mig. Hua!

Kul med förklädnad helt enkelt. Nu är det väll snart dags att fylla förråden med godis, en vill ju inte stå tomhänt när ungarna börjar ringa på dörren.

Hoppas ni får en fin start på veckan. Jag ska försöka hoppa in i måndagen nu……

I veckans poddavsnitt så pratar vi om det där som jag nästan glömt eller snarare gömt undan.

Missfallet, nu såhär ca 9 år senare är det som känns allra mest, känslan av att jag var så ensam. Att jag inte pratade om det mer, att jag inte stannade upp och kände efter mer. Att jag alltid, alltid vill vidare och framåt. Och mitt enda mål var att bli gravid igen, så fort det bara gick.

Vi blev gravida snabbt inpå igen. Och sen hände livet, jobbet som skulle göras hemmet som skulle skötas, livet som skulle levas. Love kom och lyckan var så stor. Livet var så väldigt levande och det otroligt sorgliga vi varit med om kändes så avlägset.

Eller är det faktist jag som stoppat undan de svåra i hopp om sorgen aldrig ska titta fram igen?

När jag repat mig fysiskt efter missfallet så for vi till Thailand i 2 veckor. Drack annansjuice, åt grillad fisk på stranden, var tillsammans och tog det så lugnt vi bara kunde. Jag gick och fick massage varje dag, nere vid strandkanten, under palmerna lät jag kroppen behandlas, somnade ibland, grät ibland. Kände hur jag återfick tilltron till min kropp.

Vi var en så liten familj och jag älskade oss så mycket. Jag vände det sorgliga ryggen och riktade allt som var jag framåt.

Jag går igenom bilderna och ser hur trött jag var. Vi vilade tillsammans och allt var ju på det stora hela bra.

Men jag tänker ändå på det där, att jag någonstans gjorde mig ensam i min sorg över det som inte blev just då.

Jag hade inte behövt vara ensam. Eftertanke hade varit fint. Jag och Morgan borde pratat mycket, mycket mer.

Den där eftertanken kommer nu 9 år  och 4 barn senare. Kanske finns det utrymme att fundera mer nu, kanske har jag blivit lite klokare, kanske är jag inte lika rädd inför att möta mig själv.

Kanske förstår jag att allt det där en försöker lägg undan eller bädda ner så långt att det aldrig skall komma åter, alltid, alltid kommer tillbaka.

Det som göms i snö kommer fram vid tö……