Memory lane

Den här bilden är tagen för snart 11 år sedan. Några dygn tidigare så föder jag vårt första barn Wille. Här sitter jag med honom i famnen och väntar på taxin som ska ta oss från BB och hem.

Jag är så inihelvete super mega as lycklig. Kärleken till mitt barn drar undan fötterna på mig totalt. Jag har ingen hud och allt är kött och blod. Han är så fantastisk att jag knappt kan andas.

Men det är också här som orosvargen föds. Oron för att något ska hända honom. Det är som att jag ständigt är jagad av en varg. En varg som hetsar mig nästan tokig. Jag är rädd, så vansinnigt rädd! Jag vågar knappt duscha. Att lämna ifrån mig Wille är totalt otänkbart. Jag låter knappt Morgan köra vagnen ens. Han får bara tillåtelse att hålla i vagnen om jag själv sitter fast i vagnen. Jag hade alltså ett snöre på vagnen med en ögla. Där trädde jag in min hand så att jag satt riktigt fast, utifall att Morgan skulle låta vagnen rulla iväg från honom, så skulle jag liksom rädda Wille. Jag såg katastrofer precis överallt. Såg jag en helikopter flyga förbi så var jag genast tvungen att hitta skydd, för det fanns ju faktiskt en möjlighet att den skulle störta på oss.

Jag blir både rörd och ledsen när jag tänker på hur jag mådde då. Nu förstår jag ju att det inte hade varit helt fel med lite terapi…..men jag var ju så inihelvete lycklig, så jag förstod inte då hur snurrig jag var.

Nu såhär fyra barn senare har jag lugnat ner mig, men orosvargen är alltid med mig. Tack och lov mer avlägsen nu än för 11 år sedan.