Att vakna med ett ryck.

Vi hade en sådan lugn och fin eftermiddag och kväll igår. Vi hängde runt i trädgården, myste i hängmattan och hade det allmänt gott.

Pumpan växer för var dag och den kräver alltid en inspektion.

Alla var på det stora hela tillfreds och jag gick och la mig med en så himla lugn känsla.

Men så mitt i natten så vaknade jag med ett ryck, det där ljudet som jag först inte riktigt kan lokalisera eller förstå, men som faktiskt fyller mig med ett stort mått skräck.

Krupphostan är här. Denna gång var det Alvas tur. Det var riktigt jädra överjävligt ska jag erkänna. Vi är ju luttrade vid det här laget och har en massa knep som gör att hon rätt så fort fick det lättare med andningen. Men! Edvin blev så himla ledsen och rädd och det gjorde att Alva blev ännu mer ledsen. Om det är något som är viktigt vid krupphosta så är det att hålla sig lugn och få barnet att sluta gråta så snabbt det går. Ni förstår att det var rätt kaosigt där en stund.

Men med ganska mycket äppeljuice och lugnande ord så fick vi dem båda att somna om. Jag satt upp med Alva hela natten och det gjorde att andningen flöt på bra.

Nu är det hela under kontroll. Men rätt förkylt läge på just Alva. Det bli till att sträck kolla på Pippi, underhålla en hyfsat pigg Edvin samt storstäda huset. Försöka få bort så mycket damm som möjligt är bra för luftrören. Phu!

Hur luttrad jag än är, så är ändå den där första insikten om att vi har en kruppnatt framför oss allt annat än rolig.

Allt kommer att ordna sig! Allt kommer att bli bra!