När lyckan känns mer.

Jag har tänkt på en sak, hur lyckan känns så mycket mer.

Visst handlar det om att jag har varit så nära att gå förlorad. Att jag är så medveten om att allt så plötsligt och abrupt kan ta slut. Nattsvart och över.

Jag är samma person och orosvargen har jag alltid med mig men inte lika markant.

Såklart kan jag tjura över att INGEN har tagit ut soporna. Men allt de där småtjafset hänger inte kvar så värst länge, så som det kunde göra förr. Det rinner av mig och jag vet att det är helt betydelselöst.

Däremot känns lyckan så mycket mer! Det må låta klyschigt men jag är så tacksam över livet, att jag får vara med. Jag bär med mig det varje dag. Jag lever inte i rädslan över hur fruktansvärt illa det hade kunnat gå. Jag lever i känslan av att jag lever! Och jädrar vad jag ger mig hän. Jag lägger ju upp en del dröminlägg här och mer kommer!

Längre tillbaka i tiden la jag allt som oftast band på mina känslor. Absolut kände jag kärlek och lycka men jag hade alltid en liten varningsklocka i bakhuvudet. Passa dig nu Anna-Maria, om du känner lyckan fullt ut så blir det så jädra hemsk sen när olyckan kommer. Och att drömma så stort som jag gör nu har nästan varit lite skuldbelagt.

Men jag har gjort en helomvändning. Jag vet att allt kan vara över på en sekund, sorger kommer förr eller senare. Bättre då att njuta allt jag bara kan nu. Kanske blir de där sorgerna mindre smärtsamma då. Ja hur som helst så kommer de drabba mig, oavsett om jag är lycklig nu eller inte.

Jag må hålla barnen hårdare i handen nu, för jag fick ju komma hem till dem.

Jag lever, jag lever, jag lever och jag släpper in den där koltrasten vars sång drabbar mig rätt in i bröstbenet. Jag gråter och skrattar, drömmer och låter alla känslor få ta plats.

Jag är här!