Påfylld igen!

Hejsan Lördag!

Ja nu känner jag mig så tjofaderittan på något sätt. Liksom påfylld med kolsyra. Jag är helt enkelt lycklig!

Äntligen efter många månaders väntan så sågs vi då äntligen. Syrran med familj och mina föräldrar.

När bilarna rullade in på vår uppfart så klack det till i mig. Som om all sorg, oro och rädsla jag känt under vintern och våren tunnades ut.

Vi var tillsammans igen. Utan kramar stod vi där vid vårt hus, med tårar som rann längs kinderna så var vi ändå tillsammans igen. Mina kugghjul hakade rätt, jag tinade upp.

Vi var mest utomhus men hade förberett inomhus med handsprit och tvål lite varstans.

Mest imponerad var jag över barnen. De var så noggranna med att inte kramas. Jag såg hur det ryckte i dem, men att de förstod att det funkar inte med den sortens kontakt just nu.

På armlängds avstånd funkar det hur fint som helst.

Pappa hade förberett för regn, med både pressening som gick under namnet ”snön på fjället” samt ett regnskydd. De åkte upp ändå trots fint väder och pappa tog fram stormköket och kokade korv till barnbarnen.

Det funkar att ses!

Och så min syster då! Hon som tillhör riskgrupp, som jag oroat mig sönder och samman över. Så sitter hon plötsligt där  på vår köksbänk och lägger av ett asgarv som bara hon kan göra. Och nu är jag så upptinad att jag är alldeles varm.

Vi gick på flera promenader och vi fick visa upp vårt nya område. Om kvällen kan jag ha lurat med mig mina föräldrar på en promenad som skulle varit på ca 4km men visade sig visst vara närmare milen…..

Men att få gå så tillsammans. I den här galet vackra naturen. Titta där och titta här. Språka längs med vägen.

Något som annars skulle varit en vanlig trevlig promenad, värdesätter jag nu så högt och blir till guld för mig.

Det går att träffas på ett ansvarsfullt sätt.

När de vinkade hej då och for iväg igen så viskade Wille till mig. ” Hur länge dröjer det tills vi kan ses igen?”

Förstår ju hans oro och det blir för sorgligt att tänka åt det hållet. Så jag tänker, som det ser ut just nu, som vi bor här, och under sommaren när vi kan vara utomhus, så funkar det att ses!

Så jag viskade tillbaka, det där mantrat jag upprepar om och om igen.

Allt kommer att ordna sig! Allt kommer att bli bra!