Jag såg en grej häromdagen. Påväg hem från mataffären såg jag två unga tjejer komma springandes. Viftandes, jublandes, skrattandes. De var rätt skitiga och bar på stora ryggsäckar. De såg ut som om de hade varit ute och rest länge och nu äntligen fått komma hem. ”Mamma!” skrek tjejerna. Jag vände mig om och såg en kvinna längre ner på gatan. Hon blev så glad att det var som om hela hon liksom lättade en stund från jorden. Med sig hade hon en hund som blev helt tokig när han såg tjejerna. Hunden rusade i full sula och mamman efter. Alla mötes de i den varmaste, största kram jag någonsin sett.
Jag märkte först senare, när jag kom in i lägenheten, att det var något som droppade på tröjan. Mina tårar.
Nu har det snart gått ett halvår sedan jag träffade mina föräldrar och syrran med familj. Vi skulle sets där i mars till Alva och Edvins födelsedag, men då var ju vi förkylda så det ställdes in. Och sen ställdes världen in.
Jag försöker tänka att det är ju tur att vi längtar efter varandra. Att vara tacksam över det. Tänker oxå att den uppoffring vi gör, när vi håller oss på avstånd från varandra är så minimal när jag tänker på hur alla jobbar och sliter i vård och omsorg.
Försöker tänka positivt, men just idag är det lite svårare. Upprepar mitt mantra.
Allt kommer att ordna sig! Allt kommer att bli bra!
Senaste kommentarer