Den här långhelgen går mot sitt slut. Och jag känner som vanligt efter många dagar i lägenheten en lättnad. Någon längre utflykt har vi inte hunnit med. Visst har vi ränt ut och in på gården och barnen har ändå varit hyfsat nöjda.
Det är bara jag som blir så rastlös. Vet ju att vi snart bor i hus men det gör den där tristessen nästan än värre.
Men en fin grej vi fått till i alla fall är att jag och Wille har tagit en kvällspromenad upp och ner för Hammarbybacken.
Så fint att få promenera så. Få till att vara tysta en stund. Bara gå på och sen väntar jag alltid in honom. Vill ju veta så mycket om hans värld. Men känns viktigt att inte tränga mig på.
Han är så stor nu och på väg mot en plats där han inte behöver mig på samma sätt. Men mer på annat sätt.
Och när vi gått där en stund så bubblar pratet. I stort och i smått.
Viktigheter ventileras och jag över mig i att lyssna. Inte avväpna direkt och pracka på. Lyssna, lyssna, lyssna. Förstå och komma med andra synvinklar utan att döma. Faktiskt inte helt enkelt. Men väldigt fint.
Herreguuu vad jag behövde få var sådär på tu man hand. Wille och jag.
Allt kommer att ordna sig! Allt kommer att bli bra!
Senaste kommentarer