Brytpunkter och vägval.

Visst är det väll så att en ställs inför en del brytpunkter eller vägval i livet. Dels för sig själv men även som förälder. När en måste välja för någon annan. Jag tycker ändå att jag har en ganska tydlig vägvisare i magen när det gäller barnen.

Men idag fladdrade det allt rätt hårt i både magen och hjärtat. Inskolning för Love och jag vill inte gå in på detaljer här, men han ville verkligen inte!! Det var ren och skär panik. Det var flykt och tårar.

Då kom de ju till att bli ett vägval för mig. Antingen gå hem för att börja om nästa dag. Dra ut på processen och ta små steg. Eller att helt enkelt förstå, trösta, och muta med lego, men inte lämna någon öppning för att det fanns något val…..jag valde det senare.

Jag kände mig som en riktigt skurkmamma men tillslut så satt vi då där i klassrummet. Och så kom de där förlösande orden från en klasskompis, en kompis som verkar vara av samma skrot och korn som min pojk.

Ett tu tre så blev det lek och skoj och att jag var där var inte nödvändigt alls.

Jag drog mig till havet och lät bilden av en skuttande pojke som visst vuxit sig långt längre än mig och som sprängt barriärer få ligga kvar på min näthinna. Sitta vid havet och lätta hjärtat och låta salta tårar blanda sig däri. Tyngsta stenen lyftes från mina axlar och jag vågade låta lyckan få ta plats.