Nu går alldeles strax flytten från vår lägenhet där vi bott i 10 år. Mot våran ”övergångslägenhet” som vi hyr medan huset byggs. Vi går ju mot något som är fantastisk och kommer bli så bra. Just nu är det lite bökigt, men målet är så fint!
Jag skrev ett inlägg för ett tag sedan om hur det blir för barnen. Alva och Edvin är ju för små för att på riktigt förstå. Det blir ju mer en förändring när vi står där i nya lägenheten, att inse att det här vi kommer bo. Wille känns ok, finns det Wifi så kan han bo nästan var som helst.
Men för Love är det knepigare. Jag har fått hämta honom några gånger från skolan. Helt otröstlig.
Han har gråtit och gråtit och när tillslut tårarna slutat rinna så har han sagt.
” Mamma nu ser du inte mina tårar längre, men de fortsätter rinna på insidan! Kan mitt hjärta dränkas av alla tårar? Drunknar mitt hjärta nu?”
Han sätter ord på just det där. Precis så det känns när allt gör ont av ledsamhet.
Jag tröstar och pysslar om, vaggar och vårdar. Tänker att det enda en kan göra är att låta ledsamheten få ta plats.
Sen kan vi förbereda oss, kolla in området såhär lite inför, vart kan man köpa lördagsgodis tex. Snart sitter vi där i soffan med munnen fulla av karameller. Tröstekarameller!
Det kommer bli bra, men nu får vi vara ledsna en stund. Han kommer förstå det jag redan vet. Hemmet sitter inte i väggarna. Hemmet sitter i oss. Bara vi har varandra! Det är ju i det vi har i oss, det som finns emellan oss. Det är det som är vårt hem!
Så fint du beskriver barnens känslor. Och så fint du möter dem. Vilken lycka att de har en mamma som dig nu när känslorna svallar över och så klokt tänkt med att känna in omgivningen positivt med lördagsgodisställe och glassställe mm.
Åh nu drunknar mitt hjärta lite 😢 vad fint han sätter ord på sina känslor!
Ja mitt hjärta drunknade oxå……så skönt att han kan uttrycka sig. Kram