Ibland vet en inte riktigt vart en ska börja, jag är liksom fortfarande lycklig och uppfylld från Lördagskvällen.
Vi hade sendan länge bestämt och bokat bord, mina barndomsvänner och jag. Vi som känt varandra sen lekis och vissa ännu längre tillbaka. Lina hade med ett fotografi från ett barnkalas, där satt vi då, i 5 års åldern, då när allt mest handlade om hallonsaft, tårta, och smultron på strån. Och så sitter vi plötsligt här 35 år senare och äter äppelrökt matjesill och långkokt fläsksida….
Åren går och livet far fram med oss, och fast det var mer än 3 år sedan jag mötte upp gänget sist, så är som om samtalet tar vid just där det slutade sist.
Vi har ju faktist delat det allra finaste, barndomen ju!
Det är inte småpotatis det inte!
Längtar redan till nästa träff, vi tar vid där vi slutade sist och fortsätter följa varandra.
Tjejkompisar har blivit kvinnor. Jag minns ju er alla från barndom till sena hämtningar i sommar natten 😉😀kram till er alla❤
Bästa taximamman! kram
Åååå va’ härligt😍 Asså jag säger bara det – Barndomskompisar😍
Ja eller hur! Det är så fint! kram kram