Rädd om tiden.

Jul och nyår 2019 mot 2020 så firade vi och umgicks med mina föräldrar, min syrra med familj. Vi hade hyrt en stuga i Orsa Grönklitt. Vi åkte skidor och tog så för givet vårt umgänge.

Barnbarn kröp upp i morföräldrars famn. Kind mot kind liten och äldre. Ingen oro, ingen rädsla.

Kusinerna lekte och tumlade runt i snön. Jag och syrran njöt av barnens framfart. Himlen var så vacker om kvällen och jag ville äta hela landskapet med sked. Att krama om min syrra tog jag så för givet.

Allt var så vanligt och så självklart. Precis som det ska vara.

Om jag vetat då vad jag vet nu. Hur lång tid det skulle ta innan vi sågs igen. Hur många tårar jag skulle spilla.

Om jag vetat då när vi vinkande hej då med löfte om att ses om någon månad igen……att det skulle dröja så länge.

Som sagt, jag har skrivit det förr, att inte ses är en väldigt liten uppoffring i det stora hela. Men gör lika ont för det.

Men nu, dryga halvåret senare ska vi ses ( Corona säkert ) igen. Detta hus och tomten gör det möjligt för oss att ses på ett säkrare sätt. Vi har undvikit att träffa andra folk på ett bra tag. Mamma och pappa kommer med husbilen så de kan sova över i den. Syrran med familj kommer över dagen. Vi kan vara utomhus! Alla barnen är införstådda med att de inte får krama sin mormor och morfar. De har övat här hemma på hur de kan krama sig själva istället.

Vi ska få visa dem vårt hem!

Jag har varit så rädd så rädd men nu känns det bra. Det fungerar att ses. Vi kan inte kramas men vi kan umgås och det är så värdefullt. Nu kommer jag att ta vara på tiden och bloggar inte förens lördag morgon igen.

Tiden vi har tillsammans är så värdefull, ska vara rädd om den.

Ps. Ami och Johan! Längtar tills vi oxå kan ses!

Allt kommer att ordna sig! Allt kommer att bli bra!