Tiden! Livet! Tacksamheten!

Hej Anna-Maria! Hörde jag plötsligt bakom mig i kön på Coop.

På ett ögonblicks sekund slungas jag tillbaka till hur det var då!

Det var nämligen min barnmorska jag mötte där i mataffären. Kerstin, som hjälpte mig under den där första pirriga, naiva graviditeten med Wille, mellanrummet något år senare och sorgen efter ett missfall. Och sen den oroliga graviditeten med Love. När det var dags igen och jag väntade Alva och Edvin hade Kerstin gått i pension. Men jag blev varmt mottagen av barnmorskan som tog vid. Jag har gått hos Mamma Mia på Söder i Stockholm och alltid, alltid fått så bra hjälp och blivit så väl omhändertagen.

Hur jag fick vila all min oro i deras trygga vård. Dom lotsade mig så fint genom alla graviditeter. I sorg och lycka, oro och glädjerus har jag samlat ihop mig och orkat ett steg till, och så ett till och ännu ett, fram till att barnen kommit till oss.

Och där mitt bland matkassar fyllda av blöjor och falukorv så fumlar jag med telefonen för och visa bild på barnen. Hur det blev, det var dom här personerna ni lyssnade på hjärtljud och följe tillväxtkurvor och framförallt tog hand om mig så att jag skulle orka. Sen var jag tvungen och rusa vidare för och hämta hem dom där som legat i min mage, för nu går de i skolan och den äldsta är 11 år nu.

Det blir inga fler graviditeter för mig, min kropp orkar inte det. Jag orkar inte det. Jag är färdig och njuter till fullo av de barn jag fick. Aldrig mer ska jag sitta i väntrummet hos er och hålla Morgan i handen i väntan på de första ultraljudet. En tid som aldrig mer kommer tillbaka.

Det jag känner inför det är kanske inte så mycket vemod, men mer en oändlig tacksamhet. Att ni bar mig! Och allt jag orkade och allt jag bar, inom mig och utom mig och överallt.

Tiden! Livet! Tacksamheten! Tack alla barnmorskor! Ja älskar er!