Skip to main content

Den här bilden är tagen för snart 11 år sedan. Några dygn tidigare så föder jag vårt första barn Wille. Här sitter jag med honom i famnen och väntar på taxin som ska ta oss från BB och hem.

Jag är så inihelvete super mega as lycklig. Kärleken till mitt barn drar undan fötterna på mig totalt. Jag har ingen hud och allt är kött och blod. Han är så fantastisk att jag knappt kan andas.

Men det är också här som orosvargen föds. Oron för att något ska hända honom. Det är som att jag ständigt är jagad av en varg. En varg som hetsar mig nästan tokig. Jag är rädd, så vansinnigt rädd! Jag vågar knappt duscha. Att lämna ifrån mig Wille är totalt otänkbart. Jag låter knappt Morgan köra vagnen ens. Han får bara tillåtelse att hålla i vagnen om jag själv sitter fast i vagnen. Jag hade alltså ett snöre på vagnen med en ögla. Där trädde jag in min hand så att jag satt riktigt fast, utifall att Morgan skulle låta vagnen rulla iväg från honom, så skulle jag liksom rädda Wille. Jag såg katastrofer precis överallt. Såg jag en helikopter flyga förbi så var jag genast tvungen att hitta skydd, för det fanns ju faktiskt en möjlighet att den skulle störta på oss.

Jag blir både rörd och ledsen när jag tänker på hur jag mådde då. Nu förstår jag ju att det inte hade varit helt fel med lite terapi…..men jag var ju så inihelvete lycklig, så jag förstod inte då hur snurrig jag var.

Nu såhär fyra barn senare har jag lugnat ner mig, men orosvargen är alltid med mig. Tack och lov mer avlägsen nu än för 11 år sedan.

8 Comments

  • Roxina skriver:

    Känner så väl igen känslan ❤️ Min äldsta fyller 16 nu och jag har andra perspektiv på ”fara” men en mamma är alltid en mamma 😊 Grattis till Wille och till dig och Morgan!

    • Anna-Maria skriver:

      Tack snälla för att du delar med dig. Det är skönt o känna att en inte är helt ensam om dessa känslor. Kram och ha en fin dag/A-M

  • Ann-Marie skriver:

    Så vacker bild <3
    Orosvargen lämnar aldrig helt, men håller sig lite mer på avstånd så småningom. Min äldsta har precis flyttat hemifrån och den känslan är "obegriplig" – det var ju bara "ett par år sedan" man var nybliven mamma?!? 😉
    Önskar dig en underbar dag!

    • Anna-Maria skriver:

      Hej! Tack 🙂 Vargar får man lära sig hantera helt enkelt. Och så fort tiden går! Förstår verkligen att det är svårt att förstå, flytta hemifrån…..vad hände och vart tog tiden vägen? 🙂 Ha en riktigt fin dag. Kram/ A-M

  • Christina skriver:

    Asså jag kände precis likadant med vårt första barn ( vi har tre, 10, 8 och 5 år). Var extremt överbeskyddande och samtidig den lyckligaste i världen❤️ När pappan efter ett år skulle ta över föräldraledigheten, gjorde jag en hel pärm till honom med instruktioner om allt han skulle göra och inte göra, och på framsidan stod det med jättestora tal: 112😂

Leave a Reply to Anna-Maria Cancel Reply