Den blomstertid nu kommer.

I tisdags firade vi skolavslutning och jag började gråta redan till frukost. Jag grät för att fotografiet bakom Wille gjorde mig påmind om åren som gått. Hur bra det blivit. Tacksamheten över att få vara med!

Livsglädjen susar genom hela kroppen. Lyckan över att vi får ha varandra är så stor. Jag tar den inte för given.

För mig är skolavslutningen nästan än mer större milstolpe än födelsedagarna.

Sommaren har just startat och jag tänker på den långa vintern, hur vi kämpat, både barn, föräldrar och lärare. Lager på lager kläder, tunga skridskopåsar, var är alla hjälmarna, fisljumen oboj, vinterkräksjuka, för mycket snö, för lite snö och mörka påsar under ögonen.

Nu firar vi in sommaren och jag gråter av rörelse när jag ser barnen och allt dom har framför sig.

Skrubbsår på knäna, alla iskalla bad, sand i saften, myggbetten, första semestertjafset när alla vill olika.

Lenheten i själen när allt planar ut, ledigheten hamnar på rätt på plats i hjärtat och vi vilar i en hammock någonstans. En ljummen vind mot en kind, smultron på strån, glass från en bensinmack och lukten från varm asfalt.

Hur sommaren blir oändlig och vi får vara tillsammans i all denna blandning av grillos, myggbett och smultron.

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.

De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om.