Ok, handen på hjärtat. Jag har mått rätt så pissdåligt. Inte velat skriva om det, inte velat prata om det, knappt ens med Morgan. Orosvargen är fan en varulv och den lurar på mig runt varje hörn. Den hinner inte riktigt ifatt mig förens på natten. Då när alla somnat och jag hinner ikapp hela mig. Då gråter jag tyst i kudden så ingen ska vakna. Hela jävla Corona skiten har känts så övermäktig, inget jag kan påverka.
En känsla som smugit sig på är just det där, att jag inte vet hur jag ska bära barnen genom detta, när jag inte kan bära mig själv. Så har jag ALDRIG känt, ALDRIG! För mig är den känslan ytterst skrämmande.
Men så hörde jag Kjell Enhage prata om just detta. ”Att man i tuffa tider har en tendens att backa, gå bakåt. Tänk då på höjd och längdhoppare, de går oxå bakåt. Innan de tar sats….”
Jag tänker att de är ju det som jag har gjort. Tagit sats! Jag backar inte! Jag tar sats!
Äppelträden står kvar och snart kan jag vila mig där.
Snart och alldeles strax kommer de att blomma, vi är snart där. Några steg kvar bara.
Jag tar sats och allt kommer att ordna sig, allt kommer att bli bra!
❤️
❤ Känner lika. Det är skrämande, det är en extrem situation. Vi får vara rädda, oroliga och förtvivlade, det är okej!
För mig är enda sättet att verkligen försöka leva i nuet, hitta nån sorts trygghet här och nu och njuta av det lilla. Det verkar du ju göra ofta tycker jag. ❤
Tack för din fina kommentar. Ja visst är det så, ska tänka mer här och nu! Stor kram
Fin tanke, att backa för att ta sats. Känner precis som du stor oro i tiden som är. Har ett barn och ett litet barnbarn en bit bort från mig och gråter av oro för dem och längtan efter dem. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till allt, så ibland ”leker” jag mitt vanliga liv och ibland får jag nästintill andnöd. Tycker dock att det hjälper mig att lyfta blicken och tänka på dem som har det riktigt svårt, av Coronasjukdom eller annat, och då hamnar jag tillbaka i mitt normala tillstånd av tacksamhet över livet och känner frid en stund. Och även om det bara är en stund så hinner jag tanka kraft och hopp och komma vidare. Vi kommer att klara det här!
Ja precis, visst är det en blandning av hopp och förtvivlan vi landar i nu. Och tack för att du skriver att ”vi kommer att klara detta”. Har det som ett mantra och det gör att det mjuknar en del. Kram kram
❤