Rädslan.

Jag försöker hålla den stången, rädslan. Ibland går det helt ok, ibland går det riktigt, riktigt dåligt. Jag försöker leva på så normalt det bara går. Men pandemin gör sig påmind. En granne som nyss mådde helt ok trots smitta, såg vi hämtas i ambulans. Läkare i full ”Corona mundering”. En kan bara hoppas och försöka tro på att det ska bra.

Men de kommer också besked om människor som ryckts ifrån oss. Som nyss var här, men nu lämnat oss med ett tomrum. Vi ser siffror och stapeldiagram. Och det är ju viktigt att förmedla hur utvecklingen går, men alla dessa prickar och siffror det är ju människor som aldrig mer kommer tillbaka.

En kan bara hoppas och försöka tro att det ska bli bra.

Det fladdrar i själen och rädslan av förlust är värre än alla orosvargar i värden.

Vill så gärna bjuda er på härliga bilder från huset ( det kommer ) men tänker återigen att jag vill att den här platsen ska vara ärlig. Och i ärlighetens namn, just nu är jag ganska liten på jorden.

Jag håller så hårt i barnen och Morgan, längtan efter nära och kära svider värre än vanligt. En dag i taget.

Allt kommer att ordna sig! Allt kommer att bli bra!