Kanske är det så att när en mår riktigt bra så inser en hur dåligt en mått. Jag pratar om mig själv. Har ju skrivit om det förr, hur jag vantrivdes i stan och lägenheten. Tänker att det nog handlar om att jag är uppvuxen på landet, där jag har mina rötter. Det var ju som om naturen ropade på mig. När vi hade landstället så njöt jag varje sommar men led lika hårt varje höst när vi skulle in till stan igen. Livet levdes oxå så snabbt. Årstiderna försvann liksom. Jag upplevde Juni, Juli, Augusti. Men sen, poff! Allt var höghus och betong. Visst såg jag trädens skiftningar, vi pulsade bland löven i parken ibland.
Men jag saknade att vara mitt i den! Naturen! Och att få se årstidernas växlingar varje dag. Vara en del utav den.
Och så gick sommaren mot höst och jag far inte tillbaka till stan. Jag ser årsidens växling, allt kom tillbaka till mig.
Jag hamnar rätt i mig själv. Det som jag saknat lever jag nu.
Någon vecka kvar är det allt innan vi kan börja skörda äpplena. Ska bli så kul och se om de funkar till must.
September! Jag ska musta järnet ur dig!
Allt kommer att ordna sig! Allt kommer att bli bra!
Ååååhhhhhh! Äpplena dina! jag skördade våra tre äpplen idag – dom som inte ramlat ner alltså. I år har rönnbärsmal och små fåglar frossat och torkan tagit resten. Dina bilder är faktiskt underbara Anna! Såväl de skrivna som de fotade. Tack för dom!