Att få vara med om detta med tvillingar, det har jag skrivit om förr. Men det blir liksom roligare och större för varje dag. Det är ju makalöst att följa alla våra barn. Men att få som bonus att se två så olika personer färdas på samma väg. Sida vid sida.

Tryggheten de har i varandra landar i mig. Till hösten när det är dags för dem att börja en ny förskola. Då har de varandra.

Såklart att de hamnar i luven på varandra, det hör ju till. Men bandet dem emellan är så starkt och liksom okrossbart.

Jag tog bort ett plåster från Edvin. Han blev lite arg på mig i si så där 5 sekunder. Alva däremot! Hon var arg på mig i en hel timma. Blängde surt och grät, “dumma mamma! Edvin ha sitt plåster!” Eller när Love skojbråkade med Alva, då fick han sig en rejäl utskällning av Edvin som ställde sig som ett skydd framför sin syster. Sträckte ut sin arm och skrek “Stopp! Alva är min syster!”

Att jag får vara med om allt detta! Värt varenda sömnlös natt, värt allt!

Allt kommer att ordna sig! Allt kommer att bli bra!

3 Comments

  • Kicki skriver:

    ❤❤

  • Malin skriver:

    Håller med, det finns något orubbligt i kärleken tvillingarna emellan. Oavsett hur arga de kan vara på varann så finns inget som rår på tryggheten de har i grunden. Mina grabbar börjar skolan i höst, de kommer troligen inte leka med samma kompisar eller gilla samma ämnen, de är så himla olika. Men de kommer ha varandra där, i samma byggnad, och det kommer räcka för att både de och jag ska vara trygga.

Leave a Reply