Okategoriserad

För några månader sedan fick jag ett meddelande på FB från Kristin. Vi gick i samma gymnasieklass för si sådär 20 år sedan. Hon undrade om inte jag och Sara som oxå gick i klassen ville träffas någon kväll. Såklart ville vi ses!

Vi har inte sets på så många år och jag tycker det är så himla fint av Kristin att ta kontakt. Sånt där jag tänker på men aldrig gör.

Och så kul det var att ses. Vi är ju liksom vuxna nu! Livet har burit fram med oss på olika sätt och det var så gött att samtalsämnena hamna rätt in det där som faktist är väsentligt. Livet, döden, kärleken. Pang på, utan omsvep.

Fint som tusan helt enkelt!

Nu måste jag bara säga Tack!!!

Det här med bloggandet är ju så nytt för mig, pirrigt, nervöst och jättekul!

Så tack till alla er som läser, för att ni faktiskt gör just det!

Jag har fått så fina kommentarer både här och på mail. Att ni tar er tid att skriva! Tack!!

Tack, tack, tack! Då vågar jag lite till ju!

Alva och blomsterbuketten får beskriva min känsla 🙂

Önskar er alla en jättefin helg!

Kram/ A-M

Min hud blir liksom lika sträv som mitt humör. Hand i hand går dom mot ett jädra skav. PMS!

Ljuden jag möter känns som ett satans rivjärn. Jag hör Morgan jobba ute i köket. En gång i månaden utvecklas min hörsel till en satans superkraft.

Jag hör om han skriver på boken, mailar eller tjötar på twitter. Twitterknastret är värst! Som om han hamrar på datorn utan stopp. Maniskt och hårt slås tangenten ner i datorn, om och om och om igen. Detta hamrande låter min inre tistel blomma ut. Jäääääädrar vad förbannad jag blir! Tyyyyyyyyyst, sluuuuuuuta skriiiiiiiiiiv!!!!!!!

Han slutar snällt att skriva och tar en dusch istället. Från badrummet hör jag honom sjunga Marlena Ernmans La voix. Han sjunger med sådan inlevelse att det känns som om, min hud som redan var sträv, blir så torr att den faktist ramlar av.

Håååååååål kääääääääften skriker jag och smäller igen dörren.

Jag slänger mig ner vid köksbordet och efter att lyssnat på Black Eyed Peas – Shut Up på repet så övergår jag till Joni Mitchells Both Side Now……

Jag funderar stilla på om denna tistel i mig, egentligen är mitt sanna jag? Är det kanske så att allt detta grus ligger i mig hela tiden? Men de PMS-fria dagarna lägger jag band på mig, anstränger mig och biter ihop?

Är jag egentligen en sträv jädra tistel med superhörsel? Är  det tisteln som är mitt sanna jag?

En tistel diskar aldrig!

OBS! Jag tänker inte be honom om ursäkt! En tistel säger aldrig förlåt!

Nya Zeeland, orden räcker inte till.

Det är så mörkt och bottenlöst fruktansvärt, så vansinnigt hatiskt att det nästan är lätt att bli stum och förstenad. Att fastna i rädsla och skräck.

Då kom den här bilden upp i mitt flöde på insta.

I det djupaste mörker finns det ändå ljus. Medmänskligheten!

You are my friends. I will keep watch while you pray.

Jag drömmer inte bara om hus och trädgård. Jag när även en dröm om ett Vasalopp, eller ok vi kan väll börja med Tjejvasan! Min pappa har åkt Vasaloppet flera gånger och är en riktigt fena på längd.

Det är inte jag, långt ifrån. Men jag tycker det är alldeles underbart. Förra vintern spenderade vi julledigheten i Orsa Grönklitt, Alva och Edvin var inte ens året fyllda och tog all min tid. Mamma kom och barnvaktade, Morgan åkte slalom med de stora och Pappa kom och lärde mig åka längd. Den vintern var jag Bambi på hal is. Trots mina staplande försök var jag fast. Som om jag vart religös och Guden jag tillbad var längdskidorna. Att få åka in i allt det där vita, ljudet av skidan mot snön, hjärtat som bankar. Amen!

Julen därefter åkte vi tillbaka, nu var jag lite stadigare på benen och jag satte målet att på 2 veckor åka ett Vasalopp alltså 9 mil.

11 mil senare  ( på två veckor alltså, inte på en och samma dag, jag är väll inte galen heller… ) var jag än mer frälst. Kan man bli annat när pappa erbjuder mig varm hemkokt svartvinbärssaft mitt i spåret. Solen skiner och kroppen bär.

Lycka till alla Vasaloppsåkare! Nästa år är jag där!

Ja, ja vet att februari kallas vabbruari och att det bara är att gilla läget. Men när magsjukan från helvetet så sakterliga klingar av för att istället ersätts av förkylningen deluxe. En förkylning som bjuder på en hosta som kommer långt långt ner i bröstet. Självklart hög feber. Vi kan ju krydda det hela med ögonfluss och blödande hälsprickor. När alla 6 i familjen är drabbade.

Jag kände paniken komma krypande. Edvin var nog sämst av oss alla och efter ett läkarbesök konstaterades streptokocker. Tack och lov för penselin! Sen va det bara att retirera, vi gjorde om vardagsrummet till en stor säng, film, paddor och glass till middag. Och tillslut, tillslut vände det!

Vem tar hand om vem?

När barnen klär sig själva och hoppar upp i vagnen. Då vänder det nog.

Bra nu!

Messade den här bilden till mamma och hon svarade – Vilken rikedom du har! Jag kan bara hålla med!

Hur har veckan varit? Jo såhär! Vi startade förra helgen med myskväll såklart.

05.30 startar varje morgon.

Drömde om Magnoliaträd till vår trädgård.

Såg mig i spegeln, synen motsvarade både insidan och utsidan.

Åt en semla och tittade på Morgan som just här skrattar åt sitt eget skämt. Iförd en av barnens mössor. Blir som extra kär när jag  tänker på att han kommer gå runt med märken från sömmen i pannan.

Vi målade lite.

O målade.

O målade ännu mer…..

Kreativiteten flödade fritt.

Vårt kök 99% av tiden

Vårt kök en kort flyktigt sekund.

Å så blev de helg igen då, och jag slog på stort med scones o allt.

Barnen satt nog vid köksbordet i 3 minuter i alla fall.

Så kan en vecka hos oss se ut. Hur har eran vecka varit? Semlor? Konstprojekt?