Tvillingarna

Småbarnsåren är fantastiska men också intensiva. Det är underbart att se våra små växa och att vi får vara vid deras sida när de upptäcker världen. Lägger man även till det faktum att mannen i mitt liv har ett arbete som helt saknar rutiner så kan det bli väldigt intensivt i perioder. Som när Wille var 4 år och Love 6 månader och vi reste med ner till Grekland då Morgan filmade Sune. Oron för lilla Love i 45 graders värme var inte så kul i fem veckor. Eller den totala hotelldöden i en liten by i Alperna då vi bodde fem veckor på ett hotell för tyska rika pensionärer. Det enda som fanns var en Karp-damm och en tennisbana. Klaustrofobin var nära när jag satt fast inne i ett hotellrum hela dagarna med två barn som bara ville ut och upptäcka världen.

Så vi kände oss väl rätt klara när småbarnsåren började lida mot sitt slut och vi kunde göra långresor tillsammans utan blöjor, amning, välling och sömnlösa nätter. Och en vardag där vi kunde släppa den värsta oron för spädbarns sjukdomar. Ja, jag erkänner jag har en sida som är sjukligt orolig för mina barn. Men det började så smått lugna ner sig när Wille var 8 år och Love var 5 år.

Vi njöt av att barnen var stora, vi kunde ju faktist sitta och prata under middagarna, göra utflykter som alla tyckte va kul, se på fredagsmysfilmer annat än Babblarna. Men någonstans i mig tickade en längtan, jo men tänk ändå, en liten till! Hur mysigt vore det inte?! Men jag slog ifrån mig det! Mycket som händer på jobbet. Morgan skulle göra en film till.

Så kom sommaren 2016 och allt vart plötsligt så lätt och enkelt. Långa varma dagar på landet, barfotaspring, grill och njuta livet. Men hallå, tänkte jag… Va tusan, händer det så händer det………eller?

Långsamt började joggingturerna kändes lite tunga och även humöret var en aningen beskt.  När vi var på fest hos några kära vänner fick jag inte ner drinken. De fastnade i halsen. Hela kroppen skrek; ”Drick inte!” När vi storhandlade i Norrtälje, smet jag in på apoteket och köpte ett graviditetstest.

Nästa morgon, när alla andra sover, smög jag in på toaletten och kissade på stickan. Solen strålar in genom fönstret och på stickan. Jag skakar på den och väntar, blundar, väntar för visst är det så, det jag redan vet. Vi ska ha barn igen. Jag hissnar och jublar och de dånar innanför pannloben. Herreguuuuuud! En till! JA och jösses och hjälp! Hur ska det gå? Hur ska det bli, hur ska vi orka, vad kommer killarna att säga? Jag smyger in till Morgan väcker honom och säger att jorå åsatte nu blir vi nog en till. Han mumlar lite i sömnen: ”jösses…” och jag säger det samma och sen somnar vi båda om klubbade av beskedet.

Om vi vetat då, vad som komma skulle, hade vi nog inte somnat om.