Tvillingarna

Största delen av veckan har handlat om att vabba Edvin, ja Alva har ju oxå varit hemma.

Just nu känns det främmande att låta Alva gå till förskolan när Edvin är hemma. Kanske känns det annorlunda när de blir äldre. Hittills så har dom aldrig varit isär. Alva blir oxå lite sympatisjuk. När jag inte tittar så ränner hon runt än hit än dit. Men när hon ser min blick så kryper hon upp nära hon oxå. Såklart.

Edvin hade hög feber, vi höll den i schack med alvedon och juice.

Nuförtiden tar jag det hyfsat lugnt med barnens förkylningar. Men i början när vi var förstagångsföräldar, fick jag motstå impulsen att ringa 112 när febertermometern visade  38,3………Det var nästan så att min oro och ångest inför Willes välmående liksom blev jobbigare än att han var sjuk…..snurrigt värre.

Jag tycker fortfarande att det jobbigt när dom blir riktigt risiga. Just när dom blir så hängiga att dom liksom tappar lite av sin personlighet, inte ens gnäller……Huva! Tack och lov för alvedon och glass, massor av glass!

Nu är vi friska igen!

Men herreguuuu, ser ju nu att Alva har en glipa mellan overallen och skon…….o strumpan ha oxå hasat ner. Jag har fobi för glipor i overaller. Jag ryser av bara tanken…….nu blir det svårt att sova ikväll……

Önskar er alla en fin glipfri helg med glass, massor av glass!

Jag tror jag skrivit om det förut, hur fantastiskt det är få följa barnens utveckling. Och nu Alva och Edvin som tar stora kliv fram. Dom kallar varandra för Ava och Eddie.

Helt plötsligt blir det tyst här hemma, ni vet den där tystnaden där det kan bo en del bus. Det visar sig att dom har börjat stänga in sig. Vill vara ifred från oss andra. I garderoben eller i badrummet, skulle någon av oss öppna och vilja kolla läget eller vara med. Så blir dom ytterst förnärmade.

Häromdagen skulle det sorteras frysta ärtor i badrummet.

Sen skulle dockan matas……det kan gå ganska snabbt från samarbete till dragkamp…

Samarbeta! Undrar hur det ser ut för tvillingar i arbetslivet. Blir dom bättre än andra på att just samarbeta. Eller är dom tvärtom less på allt vad samarbete heter?

Ava och Eddie! Det är som om dom har ett alldeles eget universum. Där kommer inte vi andra in.

Men att få uppleva det utifrån är unikt och fantastiskt!

Gårdagen började med paketöppning såklart. Roliga böcker, tamburin och varsin boll. Finast av allt var ändå presenten från Ami och Johan. Presentkort på varsitt träd.

Tänk er 2 små körsbärsträd som får stå sida vid sida i vår nya trädgård!

På eftermiddagen bakade Love tårtor! 2 stycken ska det va!

Det är allt lite omtumlande detta med födelsedagar. Är ju en milstolpe och jag försöker sammanfatta åren som gått. Går nästan inte. Äter tårta så det sprutar ur öronen i stället. Gott så!

För två år sedan idag, vandrade jag på en skör tråd. Hela min värld stod i brand. Allt var så väldigt tydligt. Störst av allt är kärleken!

Idag gråter jag en del, jag gråter för att jag under graviditeten var så rädd, jag gråter för att förlossningen var så svår. Men allra mest gråter jag för att allt gått så bra. Att jag är så till brädden fylld med kärlek. Hudlös är mitt mellannamn och ibland vet jag inte vart jag slutar och ni börjar.

Idag fyller ni 2 år och jag famlar omkring mig. Sträcker mig än hit, än dit och försöker samla ihop mig.

Dessa två år har fyllts med så mycket osövda timmar, samvetskval och ja en del andra kval. Dessa två år har fört oss närmare som familj, närmare än jag trodde var möjligt. Dessa två år har varit så maxade med kärlek så luften nästan blivit tunn att andas.

Att just jag fick bli eran mamma! Älskar er oändligt, kött och blod, märg och ben.

Grattis Alva och Edvin 2 år idag.

.

Sommaren 2016 går mot  sitt slut och jag har behov av att dra mig undan. De sista dagarna på landet följer jag inte med  ner till stranden. Jag drar täcket över huvudet och blundar mest. Hösten pockar på och vi vänder åter till stan, det är full ruljans, skolstart för både mig och barnen massa jobb och nya rutiner. Men det är som om jag inte riktigt hänger med, det hackar i hela mitt maskineri och jag mår så fruktansvärt illa. Helt vansinnigt illa. Jag har svårt att hålla ögonen öppna och det där beska som tog över sinnet i somras har blivit etter värre. Såhär har jag aldrig upplevt mina andra graviditeter och jag börja misstänka att något är fel. Tror ett tag att jag är psykiskt sjuk, att jag inbillat mig hela graviditeten och nu kommer förfallet, raset. Sätt på mig tvångströja och lägg in mig. Något är i alla fall inte som det ska och jag bokar ett tidigt ultraljud för och se vad som är galet.

Morgan jobbar och jag tänker att äh, jag går dit själv, har ju varit med förr, unge nr 3 får kanske inte samma röda matta och inrammade ultraljudsbild, det får gå lite utav bara farten.

Upp på britsen, kleta klet över magen och så dit med ”maskinen” jag fokuserar på att se om hjärtat slår. Bara det. Låt det ändå finnas liv.

Barnmorskan ser direkt och säger: – ”Ja, nu ser ju jag 2 hinnsäckar…..Det är 2 barn”.

Jag hamnar i total chock och jag skriker rätt ut, finns inte en chans i värden att hämma tårarna som sprutar vilt. ”HUR SKA DETTA GÅ, HUR SKA VI ORKA. JAG ÄR SÅ RÄDD!”, kvidskriker jag mellan hulkingarna.

Världens bästa barnmorska tröstar mig och säger lugnt: -”Detta är en naturligt reaktion, stanna i känslan, det är ok. Det kommer att gå bra!” Det dröjer länge innan jag kan lämna rummet och på väg ut träffar jag barnmorskan, jag mötte på inskrivningsamtalet, som frågar hur det är fatt och jag visar upp två fingrar. Det är två stycken väser jag.

-”Jo men jag hade det på känn”, svarar barnmorskan på bred norrländska, ”så som du mådde. Grattis, det kommer gå så bra!”

Vet faktiskt inte hur jag tar mig hem, benen darrar och jag skälver i grunden.

Morgan har just kommit hem och jag hulkar fram deeeee ähhhhhhh tvååååååååå………

Då  är det som om han tappar all färg, han rusar till toa för och kräkas, när han är färdig och hämtat andan kommer han ut från toaletten och säger – ”Då får vi åka och kolla in en ny bil då…..” Sen följer en tid där vi håller andan. Golvade av chocken. Vi sätter på autopiloten och sätter ena foten framför den andra.

Att det skulle vara två barn i magen var ju inget som vi på något sätt hade förberett oss på eller ens tankemässigt snuddat vid. Vi skulle ju ”bara” ha en ”sladdis” till som skulle hänga med på höften. När jag tänker tillbaka på hur tankegångarna gick  så skäms jag, för så ser ju inte livet ut!

Livet händer! Tack och lov för det!