Imorgon fyller Alva och Edvin 3 år!
Det är så mycket annat som snurrat omkring oss den senaste tiden. Men såhär strax innan deras födelsedag så är som om något sätter sig i min kropp. Jag minns allt så väldigt tydligt. Och nu i efterhand kan jag inte förstå hur jag ens tog mig ur sängen, den där tiden strax innan förlossningen.
Jag är så tacksam över min kropp. Hur den orkade bära! Hur jag orkade bära! Både det som var min kroppshydda men även all oro jag bar längst intill hjärtat.
Tack kroppen!
Idag tillåter jag mig själv att bearbeta en smula, förlossningen och allt otäckt som den förde med sig. Men imorgon ska jag njuta av att allt gick så bra! Äta tårta, kalasa och bara ha det gott.
Kram på er!
Ja det är helt fantastiskt vad våra kroppar klarar av! Jag har burit ett barn i taget och har flera spår kvar. Har så många bristningar men för mig är de bara ett tecken på att jag har använt min kropp. De är en del av mig nu. ☺️
Idag fyller min store son år, och vi har pratat mycket om förlossningen och första dagarna, vad vi gjorde vid olika klockslag, vad vi tänkte, hur det kändes. Tittat på bilder. Det har varit fint!
Första födelsedagarna med tvillingarna var jag så trött. Så himla trött så jag orkade inte reflektera. Idag har de så klart frågat massor om hur det var när de föddes, och idag orkade jag på riktigt närma mig det, med allt känslomässigt det innebar. Du har så rätt i att det verkligen sitter i kroppen. Spår och minnen som aldrig försvinner.