Helgen som gick var fin på många sätt. Himlen var blå och löven så vackra. Myskvällsfilmerna var såklart Harry Potter. Nu plöjer vi alla! Så himla mysigt. Love tycker de är så spännande så ibland måste vi trycka på paus och lugna ner oss lite….

Wille har haft en kompis som sovit över och det är så fint och höra deras snack. Fina killar!

Men jag har också känt mig en smula otillräcklig. Till största del har helgen handlat om att medla mellan två stycken mycket små men ändå väldigt stora människor. Alva och Edvin! Det går så fort mellan glädje och samarbete till ilska och skrik.

Vi drog till parken i Söndags ( en inhägnad sådan, mer orkade jag inte…) Alva ville stå och gunga i en stor gunga, så jag behövde hålla i henne. Edvin och Love börjar då kasta grus på varandra, detta sker i ren glädje men jag säger ändå ifrån. ” Nej! Jag vill inte att ni kastar grus! ” Efter si sådär 5 tillsägningar så ber jag ( skriker jag ) ” Plocka löv istället och kasta på varandra! Räkna dom oxå, det är jättekul! ” Allt detta gastar jag från gungan där jag fortfarande håller i Alva som njuter och i monoton basstämma upprepar “gunga, gunga, gunga”

Edvin och Love gör i alla fall som jag säger ( skriker ) men börjar kasta löv på Wille. Wille som är i en mitt i mellan ålder. Där en kanske egentligen vill gunga men känner att en ändå inte vill. Att följa med sina småsyskon till parken gör han bara för att vara snäll mot mig. Tur då att kompisen är med. Dom kan sitta och snacka en stund.

När Wille börjar få löv regnande över sig så är han först oberörd och ber dem snällt att sluta. Men tillslut får han nog och jag försöker ( fortfarande gungande Alva ) få Love och Edvin att sluta kasta löv.

Tillslut får även jag nog, andra föräldrar i parken tittar i smyg på mig och jag fattar att de är rätt trötta på mitt gastande. Jag tar en skrikande Alva från gungan och stoppar ner både henne och Edvin i vagnen.

Vi går hem och jag gräddar massor med våfflor som vi äter med sjuka mängder jordgubbssylt. Ibland är det de enda rätta och socker är svaret på allting.

Här började vi längta efter våfflor, vissa mer än andra.

Vid sådana här tillfällen känner jag mig så otillräcklig, eller jag är otillräcklig! Det är inte så att jag känner mig dålig för det. Jag gör så gott jag kan och jag tycker faktist att jag gör det bra. Men! En person på fyra barn i åldrarna 2,5-11 år är en person för lite! Hur jag än vrider och vänder ut på mig själv så räcker jag inte till. Ibland kan jag leva gott med det, men ibland gör det mig ledsen och trött.

Men! Nu har Morgan endast två helger kvar av jobb och sen är vi kompletta igen. Det ser jag fram emot!

6 Comments

Leave a Reply