I Februari 2017 så kunde jag inte se mina fötter, hade inte sett dem på ett bra tag faktist. Jag funderade så ofta på hur det skulle gå, hur skulle det bli när de kom ut till oss?
Hur i hela fridens namn skulle jag orka????
Kände ju redan då stark kärlek, men kunde inte greppa eller förstå det stora i att de var två.
Nästan 3 år senare tar jag denna bild ( igår )
Nu är dom utanför, fast leker inuti. Favoritleken är att krypa in under min tröja, leka att det är en bil. Oftast är dom sin mormor och morfar som har med sig två hundar oxå……
Visst startade morgonen tidigt, 5.30 drog de igång ( så har de flesta mornar sett ut de senaste 3 åren ) . Men sen när de fått i sig frukost så lekte de så fint tillsamman och jag kunde dricka en kopp kaffe och titta på Mandelmans på play.
Tänker på min oro, då för 3 år sedan och hur allt rätade ut sig när de kom ut. Hur självklart det är det är två!
Innanför och utanpå, så fint att de är två!
Chocken över beskedet, rädslorna längs vägen, otillräckligheten när de var spädbarn (och fortfarande) är känslor som aldrig kommer lämna mig helt. De blandas med fascinationen, stoltheten och den oändliga kärleken så klart. Det är onekligen speciellt att vara tvillingförälder!
Åh Malin! Du skriver ju så fint om hur det är. Hela det omvälvande, fantastiska ”tvillinglivet”! stor kram