Så var då Luciadagen här! Tiden går så fort och jag hinner alls inte med. Känner mig nästan lite förvirrad. 2 veckor kvar till jul? Jag fattar ingenting!

Men idag kommer jag allt att komma i stämning. Vi startar morgonen på Alva och Edvins förskola, brukar vara så mysigt med alla små tomteungar och lucior med kronan på sne.

På eftermiddagen möts vi upp utanför Wille och Loves skola. När mörkret sänkt sig kommer alla skolans ungar ut i ett enda stort maffigt luciatåg och sjunger så det går rätt in själen. Och sen blir det fika inne i skolan.

Jag har förstått att det vibrerar en viss känslighet kring Luciatågandet, att en del är rädda att traditionen kommer försvinna och att det är så hemskt att barnen numera får klä ut sig till precis vad som helst…..

Detta förstår jag inte alls! Det viktigaste är väll att ungarna har kul! Eller ligger fokuset på oss föräldrar som många av oss stressat ihjäl oss,  från jobbet för att få stå där i en liten glugg i tiden och se våra ungar tåga, se ut och sjunga precis som vi själva gjort.

Är inte orolig ett dugg för att Luciatåget ska försvinna, kanske utvecklas det, kanske blir det bättre?

Här har ni i alla fall Wille och Love för några år sedan. Pepparkakstomtelucia……varför välja?

Ett år var Wille paket 🙂

Och Love brukar gå som Rudolf.

En ridande tomte! Har ni sett något gulligare?

Nu vet gulligheterna inga gränser…..

Oxå lite gullig.

Den här bilden på Love är ju oxå den lite gullig, men ger mig även en klump i magen. Precis sådär höll jag ju på. Men honom på armen, just påväg hem från förskolan, bärandes på en massa matkassar, samtidigt som jag avhandlade något jobbsamtal.

Alltid med hjärtat i halsgropen.

Jag säger nej till det! Numera sätter jag telefonen på ljudlöst från att jag hämtar barnen. Jag vill aldrig, aldrig mer springa runt så.

Tiden nu med barnen är så försvinnande kort. Jag vill vara med! Vara närvarande!

Men kolla de här två! Min lillasyster Helena och jag. Orkar nästan inte med hur gulligt syrran håller händerna.

Det är ju det som är grejen med Lucia. Något ljust och hoppfullt i December mörkret.

Och när skolans alla  ungar sjunger ” Vi tänder ett ljus i advent” då försvinner allt det där trasliga, stressiga. Då är jag här och nu!

“Vi tänder ett ljus i advent,
det värmer den som frusen är.
Vi tänder ett ljus i advent,
det sprider ljus i vårt mörker här.
Och alla som är rädda och fryser på vår jord,
dom borde få sitta vid vårt bord
när vi tänder ett ljus i advent,
när vi tänder ett ljus i advent.”

4 Comments

  • Christina skriver:

    Ååå va’ fint😍 Vilken oerhörd lycka det är att få se sina barn uppträda på Lucia😍 Vet du.. är så fruktansvärd trist denna dag, för här i Svanesund har dom tagit bort det från oss föräldrar i åt😢 På förskolan firade dom Lucia skälva på avdelningarna och motiveringen löd ”barnen blir rädda och stressade när dom ska behöva uppträda”… Alla tidigare år (10 år!!!) som mina barn har varit med och sjungit på Lucia har jag inte upplevt att någon mått dåligt, utan det har bara varit såååå mysigt🎄 Och våran fantastiska skola har varje år haft VÄRLDENS MAFFIGASTE och finaste Lucia uppvisning – men nej, inte i år… Dom ska en musikal till våren i stället, Suck.., ibland blir det bara för mycket för mig.. Ha en underbar lucia fina du🌟❤️ Njut lite för mig me’❤️

    • Anna-Maria skriver:

      Nämen så tråkigt! Ledsamt förstår jag allt att det är! Hoppas att ni ändå fått en fin dag och kväll. Stor kram

  • Malin skriver:

    Härliga bilder!
    Jag fick äran att se mina två femåringar gå i tåget som julgranar med tillhörande belysning imorse. Ljuvligt! Nästa år är det deras tur att sjunga i kyrkan, ser redan fram emot det!

Leave a Reply