Att ha ett landställe var så härligt på så många sätt. Alltid, alltid jobbigt och bökigt att öppna upp och städa huset på vårkanten. Men sen när det var tid för  sommarlov och semester, då var det så njutbart. När vi körde den lilla landsvägen till vår lilla stuga och det pirrade i hela kroppen på oss allesammans. Hela sommaren hade vi framför oss. Jag hann knappt öppna bildörrarna innan barnen tumla ut. Ofta slet de av sig alla kläder och sprang skrikande rätt in i sommaren.

För barnen kändes sommaren oändlig och jag var ändå hyfsat duktig på att lägga hösten långt framför mig.

Dagarna på stranden var många och långa. Saft, mariekex, sand och goda vänner.

Men sen kom ju alltid hösten, förr eller senare. Den här suddiga bilden får mig att gråta. Vi har just packat bilen full och sagt åt Wille och Love att ” Nu är det dags att fara till stan”

Kläderna de slängde av sig i försommaren har nu blivit alldeles för trånga. Deras små kalufser är rufsiga och nacken en aningen solbränd. Det knyter sig i halsen och jag försöker ropa glatt men det blir nog mer en väsning. ” kom nu det blir bra!”

Jag ser hur deras huvuden sjunker mot bröstet och händerna åker långt ner i fickorna. ” Vi vill inte!” snyftar dom.

Då snyftar jag med ” Inte jag heller!” Jag bestämmer mig  där och då, vi ska inte bo i lägenhet mer. Det måste bli ändring.

Och nu är ändringen snart här, jag kan nästan ta på den. Vi kommer inte behöva åka hem, vi kommer vara hemma.

Det känns trösterikt att tänka på. Behöver det nu. Hänga fast mig i friheten.

Leave a Reply