Toppar, dalar brass band och mamma

Jag har haft det sjukt motigt de senaste dagarna. Inte något särskilt som hänt. Mer än att, längtan över att få träffa alla jag inte kan träffa växer sig större för var dag. Jag känner mig som ett såll och hittar mig själv gråtandes lite var stans.

Men igår vid lunchtid, jag skulle just få Alva att somna så hörde jag plötsligt att det började svänga nere på gården. Jag for upp och ut på balkongen.

Det var http://leonfalk.se/storstanstreetbrass

som tydligen gör spontan konserter på innergårdarna runt om i Stockholm.

För att sprida lite ljus i den tuffa tillvaro vi befinner oss i just nu.

Jag och Alva rusade ner. Fler och fler grannar kom ut på gården. Vi har ett gruppboende i huset och personalen skyndade sig att rulla ut de boende. De var så många leenden och vi jublade tillsammans.

Alva och jag njöt i stora drag och hoppade i takt till musiken. Och då grät jag igen, fast denna gång lyckotårar. Att det finns så mycket glädje, välvilja och omtanke. Jag fick som sockerdricka i hela kroppen och när bandet tutade vidare till nästa gård gick vi och köpte glass.

Jag började drömma om att anlita samma band till vår inflytningsfest. Får nog bli nästa sommar så en kan fira ordentligt. Tänk er detta band komma trumpetandes längs vår gata för att sen anlända till festen. Vilket drag!

Jag fick ny energi och på kvällen firade vi mamma via skype

Ja men ni ser ju! Det går inte riktigt att utläsa om jag gråter eller skrattar. Fast här skrattar jag faktist för jag vet ju att vi snart kommer att ses igen. Sen, senare! Jag fick tillbaka lite hopp igen.

Och idag firar jag mamma igen ju! Världen bästa mamma! Skänker en slant till Unicef med hopp och önskan om en bättre värld.

Allt kommer att ordna sig! Allt kommer att bli bra!