Hur stark husdrömmen än varit så har trädgårdsdrömmen för mig alltid varit starkare. De e ju de som e grejen med ett hus; det tillkommer en trädgård.

Innan vi skaffade landställe hade jag inga vidare tankar om en trädgård annat än att barnen skulle få springa fritt. Men när vi kom dit och jag började pilla lite i jorden, greja med gräsklippning röjsåg osv så upptäckte jag en helt ny sida hos mig själv. Mina fingrar var och är väl inte direkt gröna men intresset väcktes och jag testade än det ena än det andra. Pallkragar kom på plats, kompost och den fantastiska rabatten som redan fanns sen innan och som stoltserade mitt i trädgården, fick än mer blomster.

Höjdpunkten var en av de första somrarna. Jag gick loss i pallkragarna och odlade järnet. Morgan fick plötsligt ett jobberbjudande i stan som vi hade svårt att tacka nej till. Pallkragarna fick vänta och vi flyttade till stan. Jag snyftade lite när jag tänkte på allt jag sått och som med största sannolikhet skulle vissna. Borta flera veckor och inte kunna vattna, rensa eller ge någon som helst kärlek till grödan? Jag snyftade lite till. 

Första lediga dag, flera veckor senare, åker vill tillbaka till landet för att stänga ner inför vintern. Rensa upp, tömma kylskåp, stänga av vatten, städa och göra fint. När bilen rullar in på tomten möts vi av detta!

Jag rusade runt som en galning bland skörden och där och då tändes en djup trädgårdsglöd. En dröm om att detta vill jag ha varje dag! Drömmen handlar inte längre bara om att barnen ska få springa fritt. Drömmen innefattar nu även mig!
Jag vill ha jord under naglarna!

Fortsätter odla nästkommande år. Och när jag drar upp mina pollkabetor, behandlar jag dom lika ömt som ett spädbarn. Ja minus det där att jag äter upp dom oxå, nykokta med fetaost som tillbehör. Inte spädbarnen alltså, det är betorna jag käkar…..

Leave a Reply