Tvillingchocken.

.

Sommaren 2016 går mot  sitt slut och jag har behov av att dra mig undan. De sista dagarna på landet följer jag inte med  ner till stranden. Jag drar täcket över huvudet och blundar mest. Hösten pockar på och vi vänder åter till stan, det är full ruljans, skolstart för både mig och barnen massa jobb och nya rutiner. Men det är som om jag inte riktigt hänger med, det hackar i hela mitt maskineri och jag mår så fruktansvärt illa. Helt vansinnigt illa. Jag har svårt att hålla ögonen öppna och det där beska som tog över sinnet i somras har blivit etter värre. Såhär har jag aldrig upplevt mina andra graviditeter och jag börja misstänka att något är fel. Tror ett tag att jag är psykiskt sjuk, att jag inbillat mig hela graviditeten och nu kommer förfallet, raset. Sätt på mig tvångströja och lägg in mig. Något är i alla fall inte som det ska och jag bokar ett tidigt ultraljud för och se vad som är galet.

Morgan jobbar och jag tänker att äh, jag går dit själv, har ju varit med förr, unge nr 3 får kanske inte samma röda matta och inrammade ultraljudsbild, det får gå lite utav bara farten.

Upp på britsen, kleta klet över magen och så dit med ”maskinen” jag fokuserar på att se om hjärtat slår. Bara det. Låt det ändå finnas liv.

Barnmorskan ser direkt och säger: – ”Ja, nu ser ju jag 2 hinnsäckar…..Det är 2 barn”.

Jag hamnar i total chock och jag skriker rätt ut, finns inte en chans i värden att hämma tårarna som sprutar vilt. ”HUR SKA DETTA GÅ, HUR SKA VI ORKA. JAG ÄR SÅ RÄDD!”, kvidskriker jag mellan hulkingarna.

Världens bästa barnmorska tröstar mig och säger lugnt: -”Detta är en naturligt reaktion, stanna i känslan, det är ok. Det kommer att gå bra!” Det dröjer länge innan jag kan lämna rummet och på väg ut träffar jag barnmorskan, jag mötte på inskrivningsamtalet, som frågar hur det är fatt och jag visar upp två fingrar. Det är två stycken väser jag.

-”Jo men jag hade det på känn”, svarar barnmorskan på bred norrländska, ”så som du mådde. Grattis, det kommer gå så bra!”

Vet faktiskt inte hur jag tar mig hem, benen darrar och jag skälver i grunden.

Morgan har just kommit hem och jag hulkar fram deeeee ähhhhhhh tvååååååååå………

Då  är det som om han tappar all färg, han rusar till toa för och kräkas, när han är färdig och hämtat andan kommer han ut från toaletten och säger – ”Då får vi åka och kolla in en ny bil då…..” Sen följer en tid där vi håller andan. Golvade av chocken. Vi sätter på autopiloten och sätter ena foten framför den andra.

Att det skulle vara två barn i magen var ju inget som vi på något sätt hade förberett oss på eller ens tankemässigt snuddat vid. Vi skulle ju ”bara” ha en ”sladdis” till som skulle hänga med på höften. När jag tänker tillbaka på hur tankegångarna gick  så skäms jag, för så ser ju inte livet ut!

Livet händer! Tack och lov för det!