juli 2020

Igår monterades Loves säng. En rejäl pjäs med lådor under för förvaring av tex lego.

Morgan och Love drog igång och jag tänkte nog att det skulle ta sig sina rediga två dagar i alla fall.

Dryga två timmar senare var den färdig monterad, bäddad och klar.

Jag är galet imponerad! Väldigt skoj att de gör det tillsammans oxå och har kul. Love tyckte det var ungefär som att bygga med lego fast lite större.

Han lärde sig hantera skruvdragaren och var mäkta stolt.

Tänker att detta sängbygge är en sak som alltid kommer hänga kvar i honom. Fint så!

Sen rullade virket till altanbygget in.

Och där gick nästa projekt igång……

Lite galet är det allt, med hur vi håller igång. Men det är så befriande att vara här! Att vara tillsammans och ha möjlighet att fixa och dona med allt vi har lust till.

Allt kommer att ordna sig! Allt kommer att bli bra!

Kan det vara så att vi denna sommar blir blöjfria? Vi har levt med blöjor i dryga 12 åren nu…..Barnen har ju liksom avlöst varandra i detta.

Jag tror ju inte på någon ”pott träning” i den bemärkelsen att det ska hållas på och tjatas. Min upplevelse är att barnen sköter det där rätt bra själva. Men så mycket smidigare för oss nu med gräsmatta och tvättmaskiner samt att vi inte har någon soffa ännu 😉 Att greja med kiss och bajs är enklare i hus än lägenhet, tycker i alla fall jag.

Nu kör vi!

Allt kommer att ordna sig! Allt kommer att bli bra!

Ni som följt mig här ett tag minns kanske att jag i början av året fick ett par fina handvävda trasmattor utan av Ami.

Se så nöjd jag var! Jag bestämde mig snabbt för att inte rulla ut dem förens huset stod klar. Det blev ännu en sådan där målbild att hålla sig i.

Och nu var det då dags att bocka av ännu ett mål.

Först tänkte jag att de skulle få pryda köksgolvet. Men jag ändrade mig och kom på en mycket bättre ide.

Vi har ju en balkong på ena kortsida utav huset. Där har jag drömt om att få yoga en dag.

Så trasmattorna blir helt enkelt mina yogamattor!

Jag rös lite, både lyckorys men oxå längtan efter just Ami och Johan. Men kombon pandemin deras ålder och mina små barns ålder känns alldeles för skör.

Det blåste så fint i träden, sådär alldeles lagom. Jag strök bort några tårar och tog plats på mattan. Tänkte på vävboden och Ami.

Högt där uppe liksom mitt mellan trädkronorna andades jag och körde mig yoga lugn på en trasmatta. Och då kändes de som om vi var nära ändå, du och jag Ami.

Jag blev lugn kring ögonen och så fick jag besök av en liten en.

Lyllos mig som har de finaste yogamattorna någonsin!

Tack Ami!

Allt kommer att ordna sig! Allt kommer att bli bra!

Godmorgon Måndag. Jag vaknade upp helt utsövd. Händer ju inte allt för ofta. Fåglarna sjöng här utanför vårt sovrumsfönster och jag tassade ner och gjorde frukost. Jag har en märklig känsla, att vi bara är här på semester och att vi snart måste åka till stan och lägenheten igen.

Får nypa mig i armen, jag drömmer inte, vi bor här nu! Alltid!

Igår gick vi till skogs på vår egen tomt.

Har ju en del som är skogstomt, en hel drös med hasselbuskar.

Perfekt som koja!

Och titta där! Två kompisar!

Tycker hasselnöten är så gullig!

Detta är frihet för mig.

Nu ska jag leta rätt på vattenpasset så vi kan få upp några fler rullgardiner.

Allt kommer att ordna sig! Allt kommer att bli bra!

Det här med att bygga hus, drömma och fundera hur vi ska ha det. De är ju något som alla i familjen varit med på. Alla har tyckt och önskat. Love har bla önskat sig en linbana som ska gå från huset ner till en pool. Med gripklor som tar av en kläderna just innan man slängs ner i vatten. Vi kompromissade lite och enades om att en enklare variant av linbana får det bli samt en gunga.

Så det är dags att leva upp till löftet nu.

Bara och börja skruva!

Alla är med och jobbar!

Just under kastanjen blev en bra gungplats.

Penningblad till golv och kastanj till tak. Mycket bättre än så blir det inte.

Jo föresten! Att hitta smultron runt hörnet och att få bjuda sin storebror, det är oxå fint.

Ett smultron och en allvarsam blick.

Allt kommer att ordna sig! Allt kommer att bli bra!

Hejsan Lördag!

Ja nu känner jag mig så tjofaderittan på något sätt. Liksom påfylld med kolsyra. Jag är helt enkelt lycklig!

Äntligen efter många månaders väntan så sågs vi då äntligen. Syrran med familj och mina föräldrar.

När bilarna rullade in på vår uppfart så klack det till i mig. Som om all sorg, oro och rädsla jag känt under vintern och våren tunnades ut.

Vi var tillsammans igen. Utan kramar stod vi där vid vårt hus, med tårar som rann längs kinderna så var vi ändå tillsammans igen. Mina kugghjul hakade rätt, jag tinade upp.

Vi var mest utomhus men hade förberett inomhus med handsprit och tvål lite varstans.

Mest imponerad var jag över barnen. De var så noggranna med att inte kramas. Jag såg hur det ryckte i dem, men att de förstod att det funkar inte med den sortens kontakt just nu.

På armlängds avstånd funkar det hur fint som helst.

Pappa hade förberett för regn, med både pressening som gick under namnet ”snön på fjället” samt ett regnskydd. De åkte upp ändå trots fint väder och pappa tog fram stormköket och kokade korv till barnbarnen.

Det funkar att ses!

Och så min syster då! Hon som tillhör riskgrupp, som jag oroat mig sönder och samman över. Så sitter hon plötsligt där  på vår köksbänk och lägger av ett asgarv som bara hon kan göra. Och nu är jag så upptinad att jag är alldeles varm.

Vi gick på flera promenader och vi fick visa upp vårt nya område. Om kvällen kan jag ha lurat med mig mina föräldrar på en promenad som skulle varit på ca 4km men visade sig visst vara närmare milen…..

Men att få gå så tillsammans. I den här galet vackra naturen. Titta där och titta här. Språka längs med vägen.

Något som annars skulle varit en vanlig trevlig promenad, värdesätter jag nu så högt och blir till guld för mig.

Det går att träffas på ett ansvarsfullt sätt.

När de vinkade hej då och for iväg igen så viskade Wille till mig. ” Hur länge dröjer det tills vi kan ses igen?”

Förstår ju hans oro och det blir för sorgligt att tänka åt det hållet. Så jag tänker, som det ser ut just nu, som vi bor här, och under sommaren när vi kan vara utomhus, så funkar det att ses!

Så jag viskade tillbaka, det där mantrat jag upprepar om och om igen.

Allt kommer att ordna sig! Allt kommer att bli bra!

Jul och nyår 2019 mot 2020 så firade vi och umgicks med mina föräldrar, min syrra med familj. Vi hade hyrt en stuga i Orsa Grönklitt. Vi åkte skidor och tog så för givet vårt umgänge.

Barnbarn kröp upp i morföräldrars famn. Kind mot kind liten och äldre. Ingen oro, ingen rädsla.

Kusinerna lekte och tumlade runt i snön. Jag och syrran njöt av barnens framfart. Himlen var så vacker om kvällen och jag ville äta hela landskapet med sked. Att krama om min syrra tog jag så för givet.

Allt var så vanligt och så självklart. Precis som det ska vara.

Om jag vetat då vad jag vet nu. Hur lång tid det skulle ta innan vi sågs igen. Hur många tårar jag skulle spilla.

Om jag vetat då när vi vinkande hej då med löfte om att ses om någon månad igen……att det skulle dröja så länge.

Som sagt, jag har skrivit det förr, att inte ses är en väldigt liten uppoffring i det stora hela. Men gör lika ont för det.

Men nu, dryga halvåret senare ska vi ses ( Corona säkert ) igen. Detta hus och tomten gör det möjligt för oss att ses på ett säkrare sätt. Vi har undvikit att träffa andra folk på ett bra tag. Mamma och pappa kommer med husbilen så de kan sova över i den. Syrran med familj kommer över dagen. Vi kan vara utomhus! Alla barnen är införstådda med att de inte får krama sin mormor och morfar. De har övat här hemma på hur de kan krama sig själva istället.

Vi ska få visa dem vårt hem!

Jag har varit så rädd så rädd men nu känns det bra. Det fungerar att ses. Vi kan inte kramas men vi kan umgås och det är så värdefullt. Nu kommer jag att ta vara på tiden och bloggar inte förens lördag morgon igen.

Tiden vi har tillsammans är så värdefull, ska vara rädd om den.

Ps. Ami och Johan! Längtar tills vi oxå kan ses!

Allt kommer att ordna sig! Allt kommer att bli bra!

Jag är sjuuukt dålig på att montera ihop Ikea möbler. Alltså på riktigt jättedålig! Men igår bestämde jag mig! Nu ska jag köra på utan att ropa ” Moooorgan hjäääälp mig!”

Jag gav mig på vår hallförvaring. Tanken är att vi ska platsbygga något längre fram. Men just nu kör vi på ett enklare arrangemang. Fy tusan vad jag kämpade! Svetten började rinna längst med ryggraden och alla barnen märkte att hela jag började osa av frustration. Alva och Edvin började klättra på min rygg och jag kände att nu jääääädrar brister jag snart. Skruvarna hamnade snett och jag såg bara rött. Så tillslut så ropade jag ändå. ” Moooorgan! Hjälp mig!”

Suck alltså!

Men denna gång släppte jag inte allt och gav upp. Utan Morgan fick helt enkelt visa mig, och sen monterade vi tillsammans, skulle ju göra två stycken.

Alva var kartläsare….

Här har vi alltså förebilden. Alla våra ytterkläder ligger nerpackade i flyttkartongerna. Skorna låg utspridda över hela huset.

Men nu till den härliga efter bilden.

Jag ryser av nöjdhet. Detta har jag drömt om såååå länge. En plats för var och en!

Mjaaaauuuuuuu!

Allt kommer att ordna sig! Allt kommer att bli bra!