Att förlora sig i målet.

Att förlora sig i målet! Jo, så har jag nog känt det lite på sistens. Ni vet det där med att en inte ser träden för all skog som är i vägen….

Vi har levt så mycket i vårt framtida hus och ju mer det närmar sig ju verkligare blir det. Varje ledig sekund ( som inte är många….) googlar vi garderobsösningar, köksbord, gräsmatta på rulle eller frö, soffor, gräsklippare, ja listan är oändlig.

Så lätt att tappa bort sig i det där. Lite som när en är gravid med första barnet. Det enda jag kunde tänka på var förlossningen. Hur skulle det gå? Lustgas eller ej? Vilka smärtstillande skulle en ta och tänk om en spricker från A till Ö, hur blir det då? Även om förlossningen är något av det största så är det ju sen, när barnet kommit ut, det är ju då det börjar. Det nya livet!

Och nu inför inflytt i huset så har vi liksom hamnat i färg och kakelval, som om det är de största. Men det är ju bara en liten mini parantes i det stora. Att vi ska flytta! Bo i hus! På nytt ställe!

Så igår på lunchen drog jag med mig Morgan, jag hade hört talas om en promenadslinga kring vårt hus.

Lugna promenaden.

Vi var så stressade först, men när vi klev ur bilen och mötes av ett visst solljus där bakom diset, fågelsång och en fantastisk omgivning. Då gick det inte att sura över den där stressen.

Med leverpastej macka och kaffe gick vi stigen fram.

Trevlig liten bastu!

Trevlig liten begravningsplats där bakom vassen, på andra sidan sjön. Så fint för anhöriga att komma dit tänker jag.

Träden alltså! Träden!

Makalösa  villor vart än en vände blicken.

Vi fantiserade kring gamla släktfejder, så mycket historia här!

Och just därnere ligger vår närmsta badplats. Där en kan köpa nystekt strömming om sommaren.

Målet kändes plötsligt så tydligt och klart. Det är ju här vi ska leva vårt liv ju!

Det är här som Alva och Edvin ska ropa åt mig att inte släppa pakethållaren när jag lär dem att cykla, det är här jag ska plåstra om skrubbsår och avstyra syskonbråk.

Det är här som Morgan och jag ska gå hand i hand och följa barnen framåt i stort och smått.

Här ska livet levas, annorlunda från nu.

Det är ju det som är det stora!