Familj

Premiärdag för vår podd! Pirrigt värre ju! Klicka på länken för att lyssna. https://play.acast.com/s/familjendahlalling/forstadejten-berattelsengarisar-

Hur var det nu igen vi träffades?

Jag har ju en väldigt tydlig bild, men är det så att minnet går isär? Och vad är det som kan lägga lite frost på relationen? Lyssna så får ni veta.

Fotograf till bilden nedan är Melinda. Hon hade födelsedagsfest och det var där jag och Morgan träffades första gången. Just vid det bordet, mitt bland sus och dus.

Minns ju precis min prickiga klänning och hans ljusbruna skinnjacka. Magi i en gatlyktas sken.

Det var där det började. Om någon då hade sagt att vi 11 år senare skulle ha 4 barn tillsammans…….

Kanske hade jag inte blivit så förvånad ändå. Visste ju direkt att vi hörde ihop. Även om resan mot vårt gemensamma liv var en smula brokig.

Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt och aldrig jag lämnar det åter!

Tillbaka till favoritparken. Bryggartäppan!

Wille klättrade mer ovanpå husen än inuti. Vi läste på om sotarpojkarna rös längs med ryggraden.

Alva och Edvin upptäckte att man kunde leka inne i husen. Såklart sitter alla prytlar fast, annars skulle dom väll försvinna tvärt.

Nu drömmer vi om en lekstuga till vårt hus. Med grejer man kan greja med.

Kiosken var öppen!

Mitt gäng!

Tillslut blev det dags att gå hem. Vi mutade barnen med en andra glass, blir liksom roligare att åka vagnen då.

Älskar mutor!

Tjosvejs så var det ny vecka! Jag fortsätter på min ”veckan som gick”. Så vad hände egentligen?

Förutom att jag varje dag stannade utanför Gunnarssons konditor och dreglade i fönstret, så försökte jag vänja mig vid våren. Vända ansiktet mot solen och förstå grejen.

Jag fick till en promenad med Wille. Bara han och jag under en klarblå himmel!

Fick hela Fortnite grejen förklarad för mig igen. ( fattar fortfarande inte riktigt… )

Det vart påsk och det letades ägg. Denna gång la jag dom helt synligt. Tydligen var det de bästa gömstället någonsin….

Love hade önskat sig en hund i påskägget. Blev ett påslakan istället, funkade det med.

Fast det roligaste var ändå såpbubblor.

Vi var ruskigt förkylda men försökte påska till oss efter bästa förmåga.

Alva hittade utklädningslådan.

Det stora påskracet

Jag hade stora planer på att baka en påsktårta. En mäktig chokladpjäs toppad med de finaste marsipankycklingarna. Jag hade ju dreglat så efter just marsipan. För dyra pengar hade jag inhandlat små marsipankycklingar, jag slog även på stort och köpte hönor till, som liksom skulle stå runt och vakta på de små kycklingarna. Vilket mästerverk det skulle bli! Och tänk er barnens ögon när dom fick se mästerverket. För att inte tala om Morgan, sockergrisen himself. Var ju tänkt som en fin överraskning helt enkelt.

Jag tyckte jag hade gömt marsipanen så väl.

Men när jag kom ut efter att ha nattat Alva och Edvin så satt Morgan så nöjd i köket. Spåren efter kycklingarna var så tydliga. Gula marsipansmulor i skägget. Han suckade så glatt och sa. ” Vet du jag hittade något så gott i skafferiet, jag åt upp allt på stutts……

Det bidde ingen tårta, de bidde en sur mamma. Surheten höll i sig ända till nästa dags lunch. Se hur surt jag liksom kastat upp laxen på tallriken.

Smaklig spis!

Morgan försökte hålla humöret uppe och lekte tåg, jättemycket lekte han tåg.

Edvin har gått för länge sen. Tror skammen över kycklingarna satt kvar och så även Morgan.

Ärligt talat så har den här veckan sugit musten ur oss. På olika sätt. Jag hittade Morgan sovandes lite överallt.

Såhär summerar vi nog veckan bäst i bild.

Jag hoppas ni hade en fin påsk med massor, massor av marsipan.

Förkylningen hänger som ett tungt moln över oss. Krupphosta, snor, barn som inte sover på natten och sen bestämmer sig för att kl 05 är det dags att gå upp. Vi hade liksom allt emot oss.

Men jag står inte ut i lägenheten. Borde ju inte klaga, för om ett år har vi vårt hus, men kan inte låta bli. Väggarna kommer emot mig och jag måste bara få ut alla!

Vi lyckades ta oss till Stora skuggans 4-H gård.

Så fort vi kom dit var det som om jag fick ner andningen till lungorna igen. Jag ser hur barnen lösgör sig och allt inom mig blir lent.

Vi han var där i prick 30 sekunder, sen blev det fika.

Den ihåliga eken var en fin lekplats. Förr trodde man att om man lät barnen krypa igenom eken så kunde det bota sjukdom.

Självklart testade vi det, flera gånger! Märkte skillnad direkt.

Nä, snoret försvann inte men humöret vart på topp!

Och så kollade vi in djuren. Lammungarna fick jag tyvärr inte med på bild. Tror lammungar är det vårigaste jag vet.

Geten ville stångas och Loves arm for upp direkt. Han drog Edvin lite åt sidan och viskade ” försiktigt nu Edvin, stå här hos mig”.

Den där beskyddande armen, syskonkärleken. Den är värd ALLT. Alla sömnlösa nätter, allt tjafs och tjat.

I en enda sekund, allt är gott!

Alva var inte det minsta intresserad av djuren eller att hänga med oss.

Hon går sin egen väg. Alltid! När jag försöker plocka upp henne blir hon hal som en ål. Drar sig hit och dit. Pillemarisk till tusen är hon. Även om det just nu är en smula utmanande för oss som föräldrar så hoppas jag innerligt att det är sida hon kommer hålla fast vid.

Det kommer gynna henne längre fram tänker jag. Vara sin egen, utforska det hon vill, gå sin egen väg.

Hon hittade en cykel och skulle dra. Men då fick faktiskt brorsan nog!

Sen var det dags att fara hem och då blev båda hala som ålar och grät hela vägen till bilen.

Och jag grät lite i smyg för att ett år känns så oändligt långt.

När melankolin slår till är det så lätt att lägga sig i Joni Michells armar. Lyssna på ”Both sides now” på repet igen, igen och igen. Men tillslut får en ändå rycka upp sig! Där är Nina Simone min kvinna. Visst kan jag deppa till vissa låtar här med. Men ” My baby just cares for me ” drar nästan alltid upp mig.

På med låten och känna gruset under gympadojjan. Sakta men säkert så vänder det.

Och barnen då! Herrejösses! Genom barnen så låter jag våren omfamna oss.

Det blir bra nu!

Blåsippan ute i backarna står,
niger och säger att nu är det vår.
Barnen de plocka små sipporna glatt,
rusa sen hem under rop och skratt.

Mor, nu är våren kommen, mor
Nu får vi gå utan strumpor och skor.
Blåsippor ute i backarna stå,
har varken skor eller strumpor på.

Mor i stugan, hon säger så:
–  Blåsippor aldrig snuva få.
Än fä ni gå med strumpor och skor,
än är det vinter kvar, säjer mor.

Nu är den här! Trailern för vår podd ligger nu på Spotify! 1 min lyssning.

Det är något jädrigt speciellt att lyssna på sin egen podd. Lyssna på det där vi pratade om, som kändes som vårt egna lilla rum. Som vi nu delar med oss.

Känns pirrigt och riktigt, riktigt kul. Premiär podden släpps nästa vecka 24/4! Hoppas ni vill lyssna på oss då.

Kram

Fotot är taget av fantastiska fotografen Klara Granberg!

Registrera att trots att Morgan håller i Alva så är min hand där för att fånga upp. Bara utifall att…..

Säkerheten först så att säga.

Det är nu det händer! Våren! Den kommer nu!

Samma visa varje år. Jag har längtat så det gjort ont i kroppen. Men just när våren är påväg, i den där skälvande minuten innan hon slår till med största kraft, så blir jag så ledsen.

Hela livet liksom ramlar över mig och jag kan inte omfamna henne. Som om jag måste skrapa ihop alla mina delar som ligger utslängda lite varstans.

Visst gör det ont när knoppar brister!

Absolut är det PMS och absolut är det två små personer som inte sover så bra just nu.

Men tröttheten i mig nu alltså!

Det här har tyvärr hänt mig förut. Jag hamnar i ett stadium av trötthet där jag liksom glömmer bort att öppna munnen när jag dricker kaffe…..

Men som ni ser nedan så är det inte synd om mig ett endaste dugg.

Tydligen har påskharen från ITV varit här! Timingen kunde inte vara bättre!

Funderar bara på vart jag ska gömma den så inte Morgan hittar…..

Jag hade införskaffat lite fjädrar, ägg och sånt där för att pyssla med i påsk. Men när Wille snart 11 år önskade färg och pensel, så kastade jag mig på bollen. Till saken hör att han helst av allt vill sitta framför datorn och när han ber om något annat så blir jag så överlycklig.

Jag rusade iväg och införskaffade förnödenheterna.

Sen var jag liksom i ett lyckorus. Alla fyra barenen grejade tillsammans! Det är ju lite klurigt det där med åldersglappet. Hur göra alla nöjda samtidigt?

Men det funkade! I hela 30 min! Sen drog Alva ett fett streck över Willes tavla……..

Underbart är kort.