Morgan

Senaste tiden har varit intensiv. Föralldel senaste åren har varit intensiva. Men om vi tittar på de senaste två månaderna så har dom späckats med massor, massor av jobb, husbygge, sälja lägenhet och landställe, en viss ekonomisk oro inför försäljningen, inskolning av barn på förskola, monster bacillen som slog undan benen på hela familjen. Den ständiga sömnlösheten.

Ja egentligen alla komponenter som i alla fall för oss kan leda till onödigt skav och tjafs.

Men tvärtom denna gång. Vi har aldrig varit närmare och aldrig samarbetat bättre . Jag kan till och med slå på stort och erkänna att jag ser honom i ett nytt ljus och är som nykär.

Jag har en tendens att lägga all min ögonkontakt på barnen, allt mitt fokus hamnar där. Det svider lite att erkänna men ibland glömmer jag faktiskt bort att jag har en man…..

Men han står ju där bredvid mig. Vi går tillsammans och jag älskar det!

Jag har så svårt att förstå detta! Hur kan han koncentrera sig? Jag försöker putta ut honom. ”Gå och sätt dig på något cafe och jobba”, säger jag. ”Näääää”, svarar han, jag vill ju vara här med er. Mitt ibland ungar, ofta med någon klättrande på sig, så skrivs det både böcker, pjäser och manus. Filas på folder eller förbereder föreläsningar. Någon skön skrivbordsstol? Nä! Oftast på toaletten i det lilla mellanrummet av tid när Alva och Edvin badar.

Han kan stänga ute ljuden och mitt i familjekaoset arbeta. Jag ska erkänna att det har ibland stört mig men har oxå avundats det faktum att han kan fokusera i kaos. Älskar att han är sån. Vet inte hur många gånger jag läst om ”stora konstnärer”, ”Genier” som förverkliga sig själva på bekostad av sina barn och sin familj. De är i centrum och familjen är statister i deras liv. Dom kan försvinna iväg och hitta sin kreativitet i nån skrivalya, åker utomlands för att hitta sina inre behov. De måste verkligen få tid för sig själva, få utlopp för konsten som ska värkas fram i oceaner av tid.

Men inte Morgan!  Uppföljaren till ”Kriget är slut” avhandlas på detta sätt. Med och ur kärlek.

Innan magsjukan kom och golvade oss totalt, så var vi bara lite förkylda.  Jag tjusade till mig, plockade ihop en bukett, tog med mig Love för att gå och titta på ”Så som i himmelen” på Oscarsteatern, där Morgan medverkar. Mamma kom ner från Mora och tog han om Alva, Edvin och Wille under tiden. Så mysigt att få spendera ensam tid med ett av barnen och få ge Love min totala uppmärksamhet. Lyxigt! Love jublade av stolthet när han såg Morgan på affischen. För att inte tala om när Morgan gjorde entré. Stoltheten liksom pös över alla bräddar.

Så stolt! Pappa på affischen!

Bästa platserna! Förväntningar hos alla i publiken mest hos oss.

Oscarsteatern! Så fantastiskt fin! Love tyckte dock att det var himla märkligt med nakna personer i taket.

Men vilken föreställning! Jag var faktiskt helt golvad! Vilken ensemble! Vilka röster, vilket tryckt och klang. Det kändes liksom som om dom sjöng rätt in i skelettet på mig. Jag skratta, grät, imponerades om vart annat. Det tog aldrig slut. Om jag ska nämna Morgans prestation; Jag var både imponerad och stolt.

Har ni möjlighet att gå och se denna föreställning så tveka inte! Se den! Se den! Se den!

Jag och Love skyndade oss hem för att släppa iväg mamma och Wille som skulle se kvällsföreställningen. Dom njöt minst lika mycket som mig och Love. Helt knockade.

Morgonen efter vaknade jag av att Love mådde illa. Sen föll vi som käglor en efter en. En timme innan Morgan skulle gå iväg till teatern föll även han ner över en hink. Sen låg vi hela familjen i två dagar bland hinkar, svettiga lakan och halvätna smörgåsar.

Mamma klarade sig längst, men inte tillräckligt länge, i Borlänge, en timme innan Mora gav hon upp. Klev av tåget och putsade ett gathörn. Så alla Borlänge-bor mamma ber om ursäkt, men hon hade inget val. Pappa körde ner från Mora och hämtade hem vraket. Stackars, stackars mamma. Och stackars, stackars oss!