Vi såg dokumentären om Josefine Nilsson. Orden tar nästan slut här. Jag får svårt att sortera känslorna.

Morgan som sett helvetet inifrån, dels från sin egen barndom men även i sin egen bransch.

Jag vet ju vart han står  och många och långa är diskussionerna vi har haft här hemma. Det är  så lätt att det stannar där. Det är ju enklare så. Därför blir jag stolt när Morgan använder sin plattform och går ut och talar om vart han står. Att vi måste gå tillsammans. Tillsammans mot våldet.

En armkroksarmè!

När jag ser kommentarerna bokstavligen välla in på Morgans insta och Fb så gråter jag. Jag gråter för att behovet är så stort! Jag gråter för att någonting lossnar nu!

Vi går tillsammans!

6 Comments

Leave a Reply