I samarbete med Anebyhusgruppen.

– Får jag ta med mig min dator?, frågade Wille häromdagen när vi pratade om vårt nya hus.
Visst har vi tänkt mycket på hur det ska bli för barnen med husbyggandet. Hur det ska påverka dom. Vi pratar mycket, men det är svårt att veta vad de egentligen känner . Det kommer ibland gulliga frågor men min rädsla är att det ska ha grott länge hos dom. Bara det att vi fixar med försäljningen av lägenheten måste ju ge tankar och oro. De är fåordiga när vi frågar, så då är det väl bra, eller är det det?
Vi vill ju ha med dom i processen och känna att vi gör det för och med dom. Att göra dom delaktiga. För då kanske det inte kommer kännas lika jobbigt?

Hur kommer dom känna det när dom som vuxna kommer se tillbaka på husdrömsresan?

Då var det så himla fint när en följare på Morgans FB skrev såhär till oss.

“Mina föräldrar köpte ett Anebyhus i slutet på 50-talet. Minns hur Konrad Persson (försäljare) kom hem till oss, visade ritningar och pratade med mina föräldrar. Jag var inte så gammal och förstod inte allt de pratade om, men kommer väl ihåg den snälla och trevliga farbrorn. Huset bodde vi sedan i från -59 till 2011.  Lycka till med husdrömmen!”

Tack snälla Lisbeth för att du delar med dig av dina minnen! Så fint!

Hos oss är det ju Anders som kommer på besök och lotsar oss framåt i husbyggarprocessen. Tack Anders!

Har ni tips och råd för hur man kan tänka när det gäller barnens process i vår vuxendröm.

5 Comments

  • Christina skriver:

    Ja du.. åter igen känner man igen sig i det du skriver lite grann. Man oroar sig för barnen. Dessa sköna varelser som bara är ens ALLT, och som man älskar högre än himlen… Förstår dig till fullo. Dock tror jag inte att du behöver oroa dig kring flytten med era älsklingar. Vi vet ju att våra barn påverkas enormt mycket av hur vi ser på saker och av våra sinnesstämningar ju. Nu när ni i lyckorus planerar huset, pratar med längtan och glädje i era röster om hur ni ska ha det, vad som ska finnas med osv, så tror jag med all säkerhet att barnen känner glädje över att flytta till ett nytt och härligt boende också. Ska barnen byta skola? Då kanske dom känner lite spänningar inför det, och om hur det blir med kompiser o sånt, när man är ny. Jag hade absolut åkt dit ni ska bo lite då och då tittat på skolan och långt i förväg få besöka den nya klassen. I min ena dotters klass ska det börja en ny kille efter sommaren. Han har redan nu kommit o hälsat på ett par gånger, och ska göra det flera gånger under våren:-)
    – Ju mer delaktiga barnen får vara, ju mer blir eran vuxendröm även deras dröm. Dom kan ju få planera sina egna rum en hel del? Bestämma tapeter, färger, drömma och önska… När vi byggde nytt för dryga 6 år sedan så var ju våran äldsta dotter bara 4 1/2 år, men hon fick välja tapeter själv.. Det blev en fondvägg fullt med figuren Tingeling och resten av väggarna i Glitter-rosa! En härlig flick-dröm helt enkelt, lyckan var gjord:-)
    – Sen blir det ju jätteroligt för hela familjen att åka till byggplatsen när grundplattan är satt, gå runt på den och säga “nu står jag i köket”, och du där borta står i “tvättstugan”… Ni har så mycket att se fram emot i hela den här processen:-) Kommer bli BARA bra tror jag.
    Kraaam

    • Anna-Maria skriver:

      Hej och tack för tips! Det där med skolan tar jag verkligen till mig! Och tror ju precis som du att vår glädje smittar av sig :)kram och ha en fin dag/ A-M

  • Jonna Paegle skriver:

    Den resan gjorde jag med mina fyra barn för ett antal år sen och vi var varje vecka och ”hejade på huset”. Vi fikade där promenerade i området och kunde varje vecka följa vad som hänt. Vi kunde efter ett tag visa var deras rum skulle vara och dom kunde bokstavligen stå där rummen skulle bli. Vi lärde känna folk i området innan vi flyttade dit eftersom vi var där så ofta.
    Så det är mitt tips, åk dit jätteofta! När flytten väl är aktuell till nästa adress se till att barnen är delaktiga i den. Kanske packar ner sina saker själva. Det lugnade iaf våra, att de såg att deras grejer också skulle med till det nya!:)

Leave a Reply