Igår jag upp för Hammarbybacken, ville förena motion med utsikt. Tänkte dra upp och ner några vändor, komma upp i puls. Men när jag kom upp blev jag sittande. Tårarna trillade och jag kände mig mest bara trött och sorgsen. Tittade på staden, bruset från bilarna gjorde sig högst påmind. Men så vände jag blicken lite mer åt sidan och där var den, skogen!

Det är ju det, jag vet att jag borde ha tålamod, snart bor vi inte inne i stan mer. Men den kommer över mig längtan till något annat. Bort från stan!

Jag gick hem och vi styrde upp en liten utflykt. Alva och Edvin har tjatat om parken i två dagar nu. Så jag föreslog en kompromiss, vi åker till en park hyfsat nära vår tomt och nära lite skog.

11 åringen tyckte kanske inte det var superkul med en park igen, men får han bara lyssna på musik så funkar det även för honom. Alva ville helst gunga, hon fastnar lätt där. Jag försökte locka med mig Edvin till skogsdungen. Neeeeej skrek han, “björnen tar mig”………

För mig som är uppvuxen i skogen kändes detta förskräckligt. Men jag är inte nödbedd, jag lockade helt enkelt med socker! Om jag fick napp?! Gissa! 🙂

Och där kom leken igång, den där lekan som jag själv känner till. Göra kottmat, bygga kottfigurer osv.

Där kommer hon då, hon som kanske än mer än mig längtar frihet. Utan skor såklart. Helt underbart och se när hon förstod att hon inte var begränsad av lekparkens staket.

Vi hittade en koja och började bygga. Lyckan!

Framåt, vidare! På hemvägen hittade vi till allas lycka den perfekta vattenpölen.

Det kom förbi ett annat barngäng som gjorde stora ögon åt Alva och Edvins framfart i pölen.

Barngänget – ” Är du deras mamma?”

Jag – “Ja!”

Barngänget- ” Men vad händer om dom skvätter ner sig?”

Jag- “Då blir dom blöta!”

Barngänget – “Men är du deras mamma? “

Jag- “Ja!”

Barngänget- “Men har du med dig extrakläder????”

Jag- “Nej….”

Barngänget- “Men du är deras mamma???”

Jag- “Ja! Dom får bli blöta, det är ok. Dom har kul!”

Barngänget gapade och nästan som i slowmotion backade dom därifrån…..

Och här väntar vi på Alva, igen och igen och igen.

Förstår henne så väl!

4 Comments

  • Kicki skriver:

    Ja du lilla frihetslängtande Alva…snart ska vi ta en vandring på fjället, då ska vi gå och gå och gå….utan gränser…..längtar❤
    Kanske kan vi få med oss Edvin 😄💜

  • Christina skriver:

    Men du❤️ Förstår längtan där, när du sitter på toppen och blickar över en storstad, du längtar bort ifrån.. och att ett år just nu känns som en evighet… För att underlätta en längtan efter något, kan man dela upp året i etapper och ha små milstolpar att gå mot – små roliga saker som man kan längta till på vägen, så den inte blir så lång.. Jag brukar göra så här: Innom ett år ska jag förbi en massa roligheter😊 1,ett kalas om ett par veckor, långa promenader i den
    höga höstluften, sköna rutiner med familjen, en långhelg i Malaga med bara vuxna, kanske en Halloween bjudning med vänner och barn, en kurs jag ska gå, julen och allt MYS i december, skidresa på sportlovet med barnen, påsk med lite släktingar, 17 maj firandet, kanske en resa till släktingar och VIPPS HAR DET GÅTT ETT ÅR!! Ett tipps på hur längtandet till något stort inte blir så svår bara🌹 Kram fina🌹

    • Anna-Maria skriver:

      Så himla bra! Så ska jag tänka såklart! Det där med att hänga upp tiden i roliga milstolpar. Det ska jag ta fasta på. Och så himla mycket härligt du ska hitta på! Underbart! kram kram

Leave a Reply