Det var ju så fint häromdagen, när vi stod där på stranden Wille och jag. Höll varandra i handen till ljudet av vågorna. Det slog mig då, att detta har vi ju gjort förr. Vågorna var mindre och vi var yngre. Ganska exakt 9 år sedan. På en annan strand. Wille och jag!
Tidens tand och allt det där. Så fort det går! Så förunderligt fint det är!
Vi är ju samma men ändå inte. Liksom ännu mer nu, av allt!
Ett visst stråk av tonårens trulighet har smugit sig på. Och visst får jag lov att dra lite mer för att komma tätt intill.
Fast än kan jag allt få honom att skratta!
Kärleken, den kärleken!
❤
❤❤