Vet inte om det framgått här i bloggen, men jag har vabbat i drygt en vecka nu. Varit lite småförkyld själv, men ändå mått helt ok. Alva som varit risig är nu på bättringsvägen men då blev Love vissen. Och nu bryter mitt ut. Suck! De bryr sig ju inte mina minsta två ett dugg om. Phu! Fullt ös liksom……

Men innan vi kroknade så hade Love en sådan himla fin dag på fritis. Vi kom och hämtade honom och mötes av doften av rökt abborre. Ungarna hade ju fiskat, rensat och sedan rökt fisken. Hur trevligt får en ha det egentligen?!

De flesta mumsade och åt, men Love sa ” Nej tack! Jag äter inte direktfisk!”

Jag förstod först inte vad han menade, men han förklarade att direktfisk är ju sådan där fisk en äter direkt efter att en fiska upp den, det vet väll vem som helst!!!!!

Såklart är det så!

Apropå det där med vabb. Det är ju något som bakåt i tiden stressat mig något så kopiöst mycket. Och jag kände hur jag var på väg in i samma gamla hjulspår. Försöka svara på mail och jobba samtidigt som ungarna drar i mig och vill ha min uppmärksamhet.

Men så kom jag på mig själv. Om det är något jag lärt mig av den här pandemin så är det ju att vara rädd om tiden. Att mail blir obesvarade ett tag, det gör alls ingenting. Men känslan av inte vara närvarande med barnen är värre.

Så alltså, mailen får vänta! Det löser sig vad det lider.

Allt kommer att ordna sig! Allt kommer att bli bra!

One Comment

Leave a Reply