Anna-Maria

Jag såg en grej häromdagen. Påväg hem från mataffären såg jag två unga tjejer komma springandes. Viftandes, jublandes, skrattandes. De var rätt skitiga och bar på stora ryggsäckar. De såg ut som om de hade varit ute och rest länge och nu äntligen fått komma hem. ”Mamma!” skrek tjejerna. Jag vände mig om och såg en kvinna längre ner på gatan. Hon blev så glad att det var som om hela hon liksom lättade en stund från jorden. Med sig hade hon en hund som blev helt tokig när han såg tjejerna. Hunden rusade i full sula och mamman efter. Alla mötes de i den varmaste, största kram jag någonsin sett.

Jag märkte först senare, när jag kom in i lägenheten, att det var något som droppade på tröjan. Mina tårar.

Nu har det snart gått ett halvår sedan jag träffade mina föräldrar och syrran med familj. Vi skulle sets där i mars till Alva och Edvins födelsedag, men då var ju vi  förkylda så det ställdes in. Och sen ställdes världen in.

Jag försöker tänka att det är ju tur att vi längtar efter varandra. Att vara tacksam över det. Tänker oxå att den uppoffring vi gör, när vi håller oss på avstånd från varandra är så minimal när jag tänker på hur alla jobbar och sliter i vård och omsorg.

Försöker tänka positivt, men just idag är det lite svårare. Upprepar mitt mantra.

Allt kommer att ordna sig! Allt kommer att bli bra!

Ibland vaknar jag på Måndag morgon och undrar så, vart tog helgen vägen? Vad gjorde vi egentligen?

Jag kollade igenom mobiltelefonens bilder och drog mig visst till minnens.

Det blev visst en liten lättare jogg och jag var helt euforisk. Det var så länge sedan och ofta får jag lite ont både här och där. Men nu höll kroppen och att springa sådär in i våren, längs med Årstaviken, det är trevligt! Många båtägare som la i sina båtar i vattnet. Väldigt trevligt!

Så trevligt att jag sprang hem för att ta med mig Wille och Love för en tur på cykel. Från Hammarby Sjöstad till Söder, för en fika tänkte jag. Borde ju bli trevligt. Men jääääädrar vad folk kör alltså. Dels var stora bitar av vår körbana en cykelväg just bredvid, liksom mitt i den trafikerade bilvägen. Bussar och bilar körde så himla nära mina barn och jag höll faktist på att få totalpanik. När vi sedan kom in på den mer säkra cykelbanan så var det andra cyklister som var liksom helt tokiga. Det plingades det suckades, det kördes om och hojtades ”Ur vägen!” Heeerrrrreeeguuuuu vad jag störde mig! Här skulle jag ut och lufta mina ungar mitt i en galen pandemi. Och så är folk helt tokiga! Suck!

Men fram till ”Nyfiken gul” kom vi alla fall. Vårt gamla stamishak när vi bodde vid Skanstull.

Love var redigt sur på mig för jag tjatat om att han inte skulle köra så jädra nära bilarna. Och Wille höll på att frysa ihjäl. Inte så jättetrevligt faktist.

Sura miner till trots så blommade Häggen så fint och påfyllda med energi for vi hem igen.

Ett kakbak med Alva och Edvin fick det bli.

Och sen fick vi vänta och vänta och vänta……..

Jag fick ett viktigt telefonsamtal och körde ut i hela familjen ur köket. Gå och kolla film lockade jag med. De verkade rätt nöjda men när  jag pratat klart och öppnade dörren så såg det ut såhär…..

Ja men ni ser ju. Det hanns visst med en hel den här helgen….

Nu hugger jag tag i den här veckan!

Kram på er.

Allt kommer att ordna sig! Allt kommer att bli bra!