Anna-Maria

Förkylningen hänger som ett tungt moln över oss. Krupphosta, snor, barn som inte sover på natten och sen bestämmer sig för att kl 05 är det dags att gå upp. Vi hade liksom allt emot oss.

Men jag står inte ut i lägenheten. Borde ju inte klaga, för om ett år har vi vårt hus, men kan inte låta bli. Väggarna kommer emot mig och jag måste bara få ut alla!

Vi lyckades ta oss till Stora skuggans 4-H gård.

Så fort vi kom dit var det som om jag fick ner andningen till lungorna igen. Jag ser hur barnen lösgör sig och allt inom mig blir lent.

Vi han var där i prick 30 sekunder, sen blev det fika.

Den ihåliga eken var en fin lekplats. Förr trodde man att om man lät barnen krypa igenom eken så kunde det bota sjukdom.

Självklart testade vi det, flera gånger! Märkte skillnad direkt.

Nä, snoret försvann inte men humöret vart på topp!

Och så kollade vi in djuren. Lammungarna fick jag tyvärr inte med på bild. Tror lammungar är det vårigaste jag vet.

Geten ville stångas och Loves arm for upp direkt. Han drog Edvin lite åt sidan och viskade ” försiktigt nu Edvin, stå här hos mig”.

Den där beskyddande armen, syskonkärleken. Den är värd ALLT. Alla sömnlösa nätter, allt tjafs och tjat.

I en enda sekund, allt är gott!

Alva var inte det minsta intresserad av djuren eller att hänga med oss.

Hon går sin egen väg. Alltid! När jag försöker plocka upp henne blir hon hal som en ål. Drar sig hit och dit. Pillemarisk till tusen är hon. Även om det just nu är en smula utmanande för oss som föräldrar så hoppas jag innerligt att det är sida hon kommer hålla fast vid.

Det kommer gynna henne längre fram tänker jag. Vara sin egen, utforska det hon vill, gå sin egen väg.

Hon hittade en cykel och skulle dra. Men då fick faktiskt brorsan nog!

Sen var det dags att fara hem och då blev båda hala som ålar och grät hela vägen till bilen.

Och jag grät lite i smyg för att ett år känns så oändligt långt.

När melankolin slår till är det så lätt att lägga sig i Joni Michells armar. Lyssna på ”Both sides now” på repet igen, igen och igen. Men tillslut får en ändå rycka upp sig! Där är Nina Simone min kvinna. Visst kan jag deppa till vissa låtar här med. Men ” My baby just cares for me ” drar nästan alltid upp mig.

På med låten och känna gruset under gympadojjan. Sakta men säkert så vänder det.

Och barnen då! Herrejösses! Genom barnen så låter jag våren omfamna oss.

Det blir bra nu!

Blåsippan ute i backarna står,
niger och säger att nu är det vår.
Barnen de plocka små sipporna glatt,
rusa sen hem under rop och skratt.

Mor, nu är våren kommen, mor
Nu får vi gå utan strumpor och skor.
Blåsippor ute i backarna stå,
har varken skor eller strumpor på.

Mor i stugan, hon säger så:
–  Blåsippor aldrig snuva få.
Än fä ni gå med strumpor och skor,
än är det vinter kvar, säjer mor.

Nu är den här! Trailern för vår podd ligger nu på Spotify! 1 min lyssning.

Det är något jädrigt speciellt att lyssna på sin egen podd. Lyssna på det där vi pratade om, som kändes som vårt egna lilla rum. Som vi nu delar med oss.

Känns pirrigt och riktigt, riktigt kul. Premiär podden släpps nästa vecka 24/4! Hoppas ni vill lyssna på oss då.

Kram

Fotot är taget av fantastiska fotografen Klara Granberg!

Registrera att trots att Morgan håller i Alva så är min hand där för att fånga upp. Bara utifall att…..

Säkerheten först så att säga.

Det är nu det händer! Våren! Den kommer nu!

Samma visa varje år. Jag har längtat så det gjort ont i kroppen. Men just när våren är påväg, i den där skälvande minuten innan hon slår till med största kraft, så blir jag så ledsen.

Hela livet liksom ramlar över mig och jag kan inte omfamna henne. Som om jag måste skrapa ihop alla mina delar som ligger utslängda lite varstans.

Visst gör det ont när knoppar brister!

Absolut är det PMS och absolut är det två små personer som inte sover så bra just nu.

Men tröttheten i mig nu alltså!

Det här har tyvärr hänt mig förut. Jag hamnar i ett stadium av trötthet där jag liksom glömmer bort att öppna munnen när jag dricker kaffe…..

Men som ni ser nedan så är det inte synd om mig ett endaste dugg.

Tydligen har påskharen från ITV varit här! Timingen kunde inte vara bättre!

Funderar bara på vart jag ska gömma den så inte Morgan hittar…..

Jag hade införskaffat lite fjädrar, ägg och sånt där för att pyssla med i påsk. Men när Wille snart 11 år önskade färg och pensel, så kastade jag mig på bollen. Till saken hör att han helst av allt vill sitta framför datorn och när han ber om något annat så blir jag så överlycklig.

Jag rusade iväg och införskaffade förnödenheterna.

Sen var jag liksom i ett lyckorus. Alla fyra barenen grejade tillsammans! Det är ju lite klurigt det där med åldersglappet. Hur göra alla nöjda samtidigt?

Men det funkade! I hela 30 min! Sen drog Alva ett fett streck över Willes tavla……..

Underbart är kort.

Tjo, det är måndag! Jag kör en ”förra veckan” igen. Vi startar förra helgen och jag serverade barnen frukost.

Jag skulle gå och handla och mötes av ridande poliser utanför vår port. Jag frågade om det var safe att gå till parken med barnen. Svaret var – Nej! Inte de närmsta timmarna, det är fotboll på g…….

Så galet! Så snett! Så otroligt sorgligt att några få personer förstör för så många. Fotboll ska ju vara fest och kul!

Vi höll oss inne, men inte gick det någon nöd på barnen inte.

Det absolut mysigaste Alva vet är att kura ihop sig på toalettgolvet ( värmeslingor där inne ) dra badrumsmattan över sig och läsa en bok. Hon vill gärna äta där inne oxå, men där drar jag ändå någonslags sanitär gräns.

Vi fick ett så himla mysigt bud med posten. Inget jag kommer hinna pyssla med den närmsta tiden, men sparar helt klart!

När Alva inte myser så skapar hon musik. Tror våra grannar här tycker det är jättemysigt att vi flyttar snart.

Morgan i samtal med parkeringsvakterna…..bästa vänner förevigt.

Vi fick hänga med underbara Camilla och göra podd. Så pirrigt, läskigt och kul!

Morgan tog fel på mössa och gick i Alvas mössa ( 2 år ) hela dagen

Vi kollade in den gamla svävarstolen och Morgan tog fel mössa igen, denna gången Willes ( 11 år )

Legomys han vi oxå me.

Veckan avrundades lika snett som den började. Jag lyssnade på Filip och Fredriks podd. Jag skulle kunna skriva ett långt inlägg om hur obehagligt det var.

Men jag tänker att en kan välja annorlunda. Tittar inte dit helt enkelt.

Jag väljer att rikta blicken mot Flen istället och deras armkroksmanifestation! Wow!

Hoppas att ni alla får en härlig och hyfsat rät vecka. Och en macka under foten är bättre än….ja hmmmm…..

Påsken närmar sig och jag kollade igenom mina bilder, hur har påsken sett ut hos oss genom åren?

Det blev en liten samling.

Vi börjar 2008. Jag är gravid med Wille och alla mina tankar vänds inåt. Vi är så förväntansfulla, nervösa och ibland helt hysteriska.

Påsken 2009. Vi bär runt på vår guldklimp Wille, åker tåg till Göteborg och träffar av en slump Lill-Babs. Vilken människa!

2010 firar vi påsken hos min syster, Willes kusin Erik är även hans idol. Det kan man nästan se.

Påsken 2011 och vi verkar inte ha påskpysslat ett endaste dugg. Däremot åt vi ofta glass och jag hade Love i magen.

Äntligen! Påsken 2012 bjöd både på påskpyssel och lillebror! Wille med kusin Erik hittade ägg i parken. Det var oxå året jag gjorde påsktårtan som Wille fortfarande pratar om. Han råkade gå förbi när jag skrev detta inlägg och det verkar som jag måste göra en i år igen…..

Påsken 2013 repade Morgan någon föreställning ( kan inte minnas vilken ) men tydligen drog jag med både ungar, cykel och påskägg till replokalen och firade där. Påskpyssla han vi oxå med.

Åhhhhh 2014 minns jag så himla väl. Det var 20 grader varmt och vi var på landet. Mamma, pappa, syrran med familj kom och firade. Gick på skattjakt, rullade i lera och sånt där man måste göra när våren slår till.

Påsken 2015 fick jag vårblommor kramade av små barnhänder. Den där uppsträckta handen med en tussilago eller krokus är nog något av det finaste jag vet.

2015 var även året jag fick ett stort påskägg, med den ljuvligaste fyllningen……

2016 besökte vi Millesgårdens äggjakt. Strålande sol och blå himlen. Fin dag!

Åh! Påsken 2017 hade vi nyss fått Alva och Edvin. Här är dom nog ca 5 veckor och vi beger oss till landet. Jag svettades så mycket bara av att få in oss alla i bilen. Jag upplevde att vi var så obegripligt många och förstod inte hur jag skulle få ihop den närmsta framtiden. När vi kom fram till landet grät jag mest. Naturen var ful och huset var igenkladdat efter förra sommaren. Jag var skör och stark om vartannat. Som om jag inte fick plats i min egen kropp.

Jag stod faktist inte ut, och vi åkte hem till stan igen. Killarna gick påskkäring, var nog sista året Wille tog på sig sjalett.

2018! Nu är vi igång. Jag tyckte ändå att vi fick ihop tillvaron som fyrabarns familj.

Titta så gulliga vi är!

Med denna bild önskar jag er alla ett riktigt härligt påsklov!

Det finns ett före och ett efter vi blev med tvillingar. Innan Alva och Edvin kom till oss så fanns det ingen tanke hos mig att skriva blogg eller allra minst börja podda tillsammans med Morgan.

Men efter en omtumlande förlossning och att gå från två barn till fyra över en natt, så började en tanke slå rot hos mig. Jag som alltid hållit så hårt på integriteten började längta efter att dela med mig.

När vi fick beskedet att vi väntade tvillingar så sökte jag med ljus och lykta över nätet. Jag ville veta allt! Och allra helst något ärligt,  jag sökte efter någon som kunde berätta en mer osminkad, ärlig bild av den verkliga verkligheten. Inte så glossigt liksom. Absolut hittade jag lite info här och där. Men jag vill ha mer!

Så jag bestämde mig! Nu kör jag! Nu bjuder jag på oss. Är ju fortfarande i någon slags uppstartsfas. Men jag tycker det är så kul!

Morgan och jag har ju oxå pratat om det här med podderiet, ska vi inte ändå?! Och när vi bestämde oss så fanns det bara en som vi ville ha som producent, Camilla Zamek! Vilken pärla! Det är så roligt att få dela den här resan med henne och Morgan.

Och nu en fråga till er! Vad vill ni att vi ska prata om?

Nu ska vi in i poddstudion, kram på er och ha en riktigt fin helg!

Alltså jag är inte så liten som jag ser ut här! Jag hukar mig faktiskt!