FamiljMorgan

Bröllopsdag och ett erkännande

Idag för exakt 10 år sedan så stod jag brud! Det var ju som om det var igår och ändå så avlägset på något sätt.

Morgan är borta på jobb och ringde igår kväll helt förtvivlad. Han hade tappat bort sin vigselring…..han medverkar just nu i en tv serie där hans rollfigur inte bär ring. Han var så säker på att han lindat in den i en bit papper och lagt den på ett säkert ställe för att den inte skulle komma bort…..kändes lite sorgligt att fira 10 årig bröllopsdag utan ring.

Imorse fick jag denna bild

Han hade satt den på ett jätte, jätte säkert ställe men glömt bort den. Rätt gött att den inte var borttappad trots allt

10 år alltså!

Nu ska jag erkänna något som sitter lite långt inne för mig. Förutom det där med bilkörningen så är det viktigt för mig att vara självständig jag vill känna att jag klarar mig själv. Morgan är ju ibland på turne eller har jobb som gör att han behöver sova borta. Jag har alltid varit lite stursk och både tänkt och sagt att jag klarar mig lika bra ensam som när han är hemma. Visst är det lite ängsligt ibland om barnen är sjuka eller skulle få krupp mitt i natten, att rodda det ensam är inte kul. Men jag klarar mig jättebra!

Men nu till mitt erkännande. Jag klarar mig inte alls lika bra ensam! Alltså jag klarar mig såklart, men inte lika bra! Det ligger en ton av saknad i bröstet. Ett visst obehag som gör det näst intill omöjligt att somna. När jag väl somnat så vaknar jag lätt i gryningstimman, gruvar mig än hit än dit och har svårt att fånga fatt i känslan. Många nätter har jag skruvat mig och undrat, vad det är som river mig? Nu vet jag! Det är ju när vi är isär. Dagtid kan jag trivas med att längta efter honom, tiden isär är helt ok, blir fint när en ses igen. Men om natten! Om natten vill jag vara tillsammans. Jag är inte störst och starkast. Jag klarar mig. Men jag vill inte vara  utan dig, Morgan! Grattis på vår dag, jag älskar dig!

One Comment

Leave a Reply