Jag kom att tänka på detta med amningen. Hur det var då alldeles i början.

Innan jag visste att det var en pojke och flicka som skulle komma till oss, så var jag väldans orolig över hur jag skulle få till det med maten, hur skulle jag se skillnad på dem och hur skulle jag se till att båda fick lika mycket mat. Tänk om jag skulle glömma någon av dem, se fel och bara ge en mat……

Nu var det ju väldigt enkelt att se skillnad, men amningen sådär nattetid, då var jag så snurrig och ville vara noga och skrev upp alla måltiderna…….så jag inte skulle missa amma någon av dem…..

Tydligen ammade jag kl 27.30……

Minns faktist inte om jag fick ut något av dessa anteckningar, idag fattar jag noll…..men då kanske det var något att hålla i. Tänker oxå på att jag idag kan klaga på störd nattsömn, ehhhhhhhh hur var det inte då?! Minns nätterna så tydligt. Nyopererad var jag, så använde spjälsängen ( där de aldrig sov) för att dra mig upp, spjäla för spjäla, tills jag kom upp i någon slags hängande position, där jag sedan ammade, timma ut och timma in. Jag hade även kraftiga svettningar som en biverkning av den smärtstillande medicinen, så jag sov även på ett gäng handdukar som jag fick byta typ varannan timma då jag var sjöblöt….

Åh! Det var ju alldeles nyss och så väldigt länge sedan. Det finns en bild på oss när jag just vaknat från operationen. Jag har förlorat allt för mycket blod och är mer grå än vit i ansiktet, jag kan inte riktigt öppna ögonen, och jag har fått Alva och Edvin på mitt bröst. Trots att jag nyss varit nära att mista livet, trots att jag knappt kan se, än mindre röra mig så har jag dragit ner min bh och dragit till mig barnen så att de ska kunna amma.

Aldrig någonsin har jag känt mig så mycket som ett djur. Så jävla stark i allt det sköra.

Den bilden håller jag för mig själv, då det känns som att jag vänder ut och in på min hud när jag tittar på den.

Vi tar den här bilden istället.

Dryga året senare. Vi är i Grekland, vi tinar upp och jag satt på varma stenplattor mest såhär hela dagarna.

Jag har förstått att detta med amning är ytterst provocerande. Hur länge en ammar, om en ammar, vart en ammar. Åsikterna är starka och stora och mammaskammandet vet inga gränser. VA????? Ammade du såååålänge!!!!!! VA?????? Ammade du inte alls????? VA????? Du gör FEL!!!!

Blir helt tokig på att det ska vara så! Att kvinnokroppen och framförallt kvinnovalen ska vara så laddade. Var och en gör väll på sitt sätt! Tänker att alla skulle må så mycket bättre om vi slutade värdera så in i helvete.

Att som förälder få vara med sina barn på sitt sätt, i sin egen kärleksbubbla utan yttre negativt brus.

Att amma tvillingar har för mig både varit som denna Klimt tavla. Den ljuvligaste ljuvlighet och blommor i håret, ett skimmer av rosa hjärtan och kärlek. Men det har oxå varit…..

Just som denna gorillamamma har jag varit ( är nog fortfarande) . Med uttömd blick, helt dränerad men fylld ändå. Till jorden trött, beskyddande, galen och nästan farlig. Ingen rör mina barn, allt ska jag vara för dem. Passa er!

Jag är en gorilla med inslag av en Gustav Klimt tavla. Stark och svag en blandning av allt, det är jag!

3 Comments

  • Monika skriver:

    Blir ledsen över att alla ska tycka så mycket kring andras val. Jag kunde inte amma mina barn. Var på amningsmottagningen så många gånger men mjölken rann aldrig till. Skulden och skammen inför att jag inte kunde ge mina barn det bästa har varit tung… idag kan jag tänka tillbaka på det utan att ge mig själv skuld och skam men visst hade jag önskat att jag jag kunnat amma dem. Det jobbiga jag fick höra var ”det kommer bli människa av henne/honom med trots att du inte kan amma”. Förstod liksom aldrig varför människor sa så. 😕

    • Anna-Maria skriver:

      Åh! Blir så ledsen över folks åsikter kring detta och framförallt skulden som skall läggas på en som kvinna! Skönt o höra att du idag känner fri från det där negativa som andra lagt på dig! Du har ju gett dom det bästa! Dig själv! Så viktigt att prata om! Tror inte alla förstår hur det kan såra! Stor kram till dig!

Leave a Reply