Det här med dåligt samvete! Jag är förföljd av en skugga med konstant dåligt samvete. En av sakerna på samvetslistan är detta med parklek…..
Under min föräldrarledighet med vårt första barn Wille, så hängde vi i parken var eviga dag. Det gungades byggdes sandslott och åktes rutchkana. Tror vi deltog i varenda sångstund på Södermalm. Både jag och Wille älskade det!
När familjen utökades med Love, var jag en smula mätt på parklek, vi hängde där absolut, men inte lika frekvent.
När familjen utökades med Alva och Edvin och de var så pass stora att parken var intressant, så var jag så trött på att gunga och hänga i parken att det började klia längs med ryggraden så fort vi gick förbi en park. Jag går nu mer lååånga omvägar för att slippa parkens dragningskraft. För ser dom den så vill dom dit och jag är alldeles för snäll för att säga nej.
Men det finns faktiskt en park som funkar för alla. Bryggartäppan på Södermalm. Den är uppbygd som en miniatyr utav Mina drömmars stad, av Per Anders Fogelström. Jag har läst boksviten, flera gånger. Den ligger nog högst upp på min favoritboklista.
Det är verkligen supermysigt där, en idyll. Samt att den är inhängnad. Är man tvillingförälder så är en inhängnad park ett måste, i alla fall för oss. Att man sommartid även kan köpa glass och kaffe är ett stort plus.
När ungarna kutar omkring bland de små husen, tittar in på det lilla utedasset så kan jag inte låta bli att tänka på hur det faktist var då, mitten av artonhundratalet. Inte var det någon idyll precis. Är nog lätt att en romantiserar en smula ibland. Fy tusan för hur levnadsvillkoren såg ut för de fattiga!
Men jag tänker att drömmarna ändå var någotsånär detsamma som idag. Önskan om att ungarna ska få växa upp och ha det bra. Stockholm! Mina drömmars stad.
Senaste kommentarer