november 2019

Tjosvejs nu är allt veckan igång ordentlig! Tack för alla snälla kommentarer på förra inlägget. Gårdagens bussresa gick mycket bättre. Vis av erfarenheten så backar jag ut ur bussen, då får jag koll på glappet!
Jag fick även så fina kommentarer på inläget om ” Drömmen om en hund” och kom på att jag gärna vill tipsa om två riktigt bra hundfilmer.

A dogs purpose i regi av Lasse Hallström. Den handlar om en trogen hund som finner meningen med sin egen existens genom att uppleva flera livstider och ägare som han på massor av olika sätt hjälper genom att visa tillgivenhet och kärlek, ja vara en hund helt enkelt.

Vi har sett den flera gånger och gråter lika mycket varje gång. Det fina med filmen är att hur sorgesamt det än är när hunden dör så återföds den strax igen. Love funderar väldigt mycket på om det är Dabb (  mina föräldrars avlidna hund ) som kommer återfödas i just den valp vi skaffar. En fin tanke!

Till vår lycka så såg vi för några helger sedan att just ”A dogs purpose” har fått en uppföljare. Ok, jag kan ha skrikit till av glädje!

Och här får vi följa samma hund och samma vänskapsband. Om vi grät! O ja, massor!

Det är ju just det där unika vänskapsbandet jag längtar efter, att få ge det till våra barn, jag mig och Morgan oxå såklart!

Hur mycket jobb det än är som jag har framför mig i allt vad hunduppfostran innebär samt se till att barnen inte stressar ihjäl valpen, så längtar jag!

Här hittar ni veckans podd 🙂 https://play.acast.com/s/familjendahlalling/2030063c-97d4-4b27-bd68-bc45be50243d

Det är ingenting att hymla om. Jag har i ett svagt ögonblick lovat Love en hund…..

Love är den som har haft det svårast med hela flytta och bygga hus grejen. Men när alla i familjen fick tre önskningar till vårt nya hus började det klarna något.

Han önskade sig 1- En hund. 2- En hund. 3- En hund. Att Love är besatt av hundar är en mild omskrivning. Han är smått besatt! Så fort vi går ut så kollar han in alla hundar i närheten. Han hoppas innerligt att vi ska springa på en hemlös hund, för då ska han ”paxa” den. Hans Netflix inlogg heter Lovevoff. På fredagar får vi inte kalla honom för Love, då lyssnar han bara till namnet Voff.

Ja ni hör ju!

Själv är jag uppvuxen med hundar. Jag ser dem som ett naturligt inslag i familjelivet. Men jag kan erkänna att när jag var barn/tonåring så la jag inte två fingrar i kors för att hjälpa till med hundarna. Var faktiskt helt ointresserad. Men jag ville som sagt gärna ha dem omkring mig.

Hur mycket Love än älskar hundar, så förstår jag ju att det till största del är på mig ansvaret för hunden kommer ligga. Morgan är i perioder ofta borta på jobb. Så det är jag som kommer vara Matte med allt det där som måste göras.

Så då tänker jag att det även är jag som får lov att besluta kring hundras!

Love ser gärna någon liten ullig och gullig sak. Men där säger jag nej. För mig är en riktig hund en Hamiltonstövare, ( var just stövare som vi hade när jag var liten )  nu är ju det en mycket självständig jakthund och absolut inget för oss! Men ändå, dom är ju så fina!

Det är ju ändå ca  8 månader kvar tills vi flyttar in, så vi har ju lite tid på oss att reka hundraser.

Förutom Hamiltonstövare så hade vi även Engelsk jakt springer spaniel när jag växte upp. Jag lutar lite åt en sådan hund, tycker dom är väldigt roliga och tillgivna. Kan kanske vare en för krävande hundras som första hund?

Kanske en Cocker spaniel?

Tur att mina föräldrar har hundar även idag så Love kan få sitt begär stillat någorlunda.

Här är Love ca 2 år tror jag tillsammans med Melker, världen snällaste och gladaste Golden retriver.

Det sägs ju att just Golden är en himla bra familjehund, men jag tror att även den är lite för krävande för en förstagångs hund. Det är viktigt att Love känner att han kan rasta hunden själv utan att den drar iväg med honom. Han måste vara starkare helt enkelt.

Love på tur med Dabb, mammas och pappas Jämthund. Han har tyvärr vandrat vidare till de sällare jaktmarkerna.

Det är ju det som är abret med hundar. De lever inte lika länge som vi.

Trots att jag inte hjälpte till så mycket ( eller ingenting egentligen ) med hundarna när jag var liten. Så såg jag dom som fullvärdiga familjemedlemmar. Och varje gång någon av dom vandrade vidare så blev jag så hjärtskärande ledsen. Det var så fruktansvärt sorgligt att komma hem från skolan och inte bli mött av våran hund.

Men jag tänker oxå att det finns något bra med sorgen av en älskad hund. Det är ändå så livet ser ut. Livet och döden. Det är inget skrämmande i att lära sig det redan som barn. Det är ju något naturligt om än vansinnigt sorgesamt.  Kanske lärde jag mig att uppskatta det vi har just nu lite bättre.